When the hurlyburly's done, when the battle's lost and won.

Tåget från Rosmere rullar in på perrongen. Jag rätar lite på mig, men står kvar i skuggorna under det utskjutande taket. Händerna i fickorna, ryggen mot väggen. Inga förväntningar. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

En av vagnsdörrarna skjuts upp, och Ayden kliver ut. Han snubblar till på gallertrappan och tar några steg för att inte förlora balansen. Inget bagage. Åsynen av den ensamma gestalten på den höstmörka perrongen knäcker mig.

- Ayden.

Jag talar dämpat, men han snurrar runt och lyckas stöta ihop med en utslocknad gatlampa. Han har mörka ringar under ögonen, håret hänger tovigt kring ett avmagrat ansikte. Han ser oändligt vilsen ut, och samtidigt oövervinnerlig.

- Conor, säger han en aning andlöst. Så du kom ändå.

- Tvivlade du?

- Jag vet inte. Du skrev aldrig tillbaka. Inte för att jag klandrar dig, tillägger han hastigt och biter sig i läppen.

I en månad har jag föreställt mig det här ögonblicket, planerat för vad jag ska säga och göra. Planernas innehåll har svängt med min egen bitterhet. Men nu när Ayden står framför mig vet jag inte hur vi ska fortsätta.

Jag nickar mot Centralstationen.

- Kaffe?

Han ser upp, tydligt överraskad. Ett tveksamt leende sprider sig i hans ansikte, som om han gärna vill tro mig men inte riktigt kan.

- Om du vill.

Jag har svårt att smälta hans bortkomna framtoning. Ayden har många sidor, men blyghet är inte en egenskap jag förknippar med honom. Å andra sidan är det mycket jag inte vet.

Caféet på Centralstationen är inte vad jag hade valt i första hand, men klockan halv sju en lördagmorgon har vi inte mycket till val. Jag betalar, och vi tar plats runt ett fönsterbord. Våra koppar trängs med en plastblomma och en nedspilld pappersduk.

Kvinnorna i kassan tisslar sinsemellan. Jag uppfattar att de tar Ayden för en rymling från ett lokalt ungdomsboende. En av dem överväger att ringa polisen. Jag fångar hennes blick, och skakar på huvudet. Hon kniper ihop läpparna och börjar gnugga med en trasa på bänken invid kassan.

Ayden rör runt i sin kopp, hackar sönder sockerbitar och fyller på mjölk tills det rinner ut över fatet. Jag iakttar honom och försöker reda ut vad fan jag egentligen vill. Slutligen lägger han ned skeden med ett litet klirr.

- Jag har tänkt på dig, Conor. Hur mår du?

- Jag är ok. Har mått sämre.

Äntligen ser han på mig.

- Jag också. Fan, jag har saknat dig så mycket.

- Vad har du sysslat med i en månad, Ayden? Eller borde jag inte fråga?

Han rycker till, och flackar med blicken.

- Jag behövde reda ut vissa saker. Vem jag är, var jag kommer ifrån.

- Har du fått klarhet i det nu?

- Ja och nej.

Det känns märkligt att inte tala klarspråk med mannen jag gått igenom helvetet för. Som om han vore en främling, som om jag vore vem som helst. Jag står inte ut, så jag skjuter undan kaffet och lutar mig fram.

- Du är skyldig mig en del svar, om jag minns rätt. Efter två år förtjänar jag åtminstone den sanning du känner till. Håller du med?

Han trevar efter kaffekoppen och dricker flera klunkar. Fingrarna är nästan lika vita som porslinet.

- Ja, mumlar han slutligen. Jag är skyldig dig mer än så.

- Det räcker med din historia. Barnhemmet, till exempel. Att du är ett klosterbarn var nyheter för mig.

- Är det bara jag som ska bikta mig, Conor?

- Du vet redan allt om mig, lilla du.

- Som du vill, säger han tyst. Barnhemmet.

Ett godståg rullar in, och får bordet att skaka. Jag lägger handen över koppen tills vagnarna stannat. Han stryker det toviga håret ur ögonen.

- Jag vet inte var jag ska börja.

- Från början?

Han tar upp teskeden igen och vrider den mellan fingrarna.

- Början minns jag inte. Jag vet bara att min mor dog i barnsäng. Min far begick självmord strax efter att jag föddes. Barnhuset är det enda hem jag kommer ihåg. Tiarusbröderna såg till att föräldralösa barn fick tak över huvudet och utbildning. Det var inte så illa, så länge man följde reglerna och inte ställde ovälkomna frågor.

- Följde du reglerna, Ayden?

Ett oväntat flin glimtar förbi, och han ser på mig över randen på kaffekoppen.

- Jag var söt, i alla fall. Fram tills jag var tio, och demonen visade sig.

- Inte demon. Spiritus.

- Det var inte ordet jag växte upp med.

- Vad hände?

Han ställer ned koppen och knäpper händerna. Tonen är sval, men han håller blicken stint fäst i bordet.

- Jag vet inte. En dag var han bara där. Jag fick panik.

- Jag gissar att du inte var ensam om det.

- Inte direkt. Bröderna i Tiarusorden gjorde sitt bästa för att driva ut ondskan ur mig. Jag vill gärna tro att de menade väl, men några visade sig vara värre monster än jag. När jag var femton gav de upp. De hade planer på att spärra in mig på ett mentalsjukhus, så jag rymde. Jag var bara en unge, och hade hört historier om Ingenmansland. Dum som jag var inbillade jag mig att det var en plats för mig.

- Berätta om Darius Abramo.

Att uttala panterns namn känns som att svälja taggtråd. Ayden tvinnar servetten mellan fingrarna.

- Först drev jag omkring i nästan ett år, gjorde vad jag måste för att överleva. Ingen från Tiarusorden kom för att leta efter mig, så det var ju alltid något. Tydligen var det många i Ingenmansland som också tyckte att jag var söt. Ganska snart insåg jag att det var bättre att ta betalt, än att få stryk tills jag gav upp. Tillslut gick en karl för långt, och demonen tog över. Mannen dog av skadorna. Sedan fick jag höra att han var Darius lakej. Jag var skräckslagen. Jag visste vem Darius var, och vad han gjorde med dem som gick ivägen för honom.

Jag tvingar mig att sitta orörlig. Medömkan är en billig utväg för att blidka mitt eget samvete, men fan, om jag kunde resa tillbaka i tiden. Om jag kunde ha funnits för honom tidigare.

- Fortsätt.

- Jag och några andra skitungar sov i en gammal indrustrilokal, i ett trasigt kylförråd. Det var bättre isolerat där, inte lika kallt på vintern. Vi var inte precis vänner, men tillsammans var vi tryggare. En kväll kom Darius. Ensam. De andra stack så fort de begrep vem han var, men jag visste att det var mig han kommit för. Så jag stod kvar. Jag hade ändå inget liv, och dittills hade motstånd aldrig gynnat mig. Darius var väldigt vänlig. Han lugnade mig, fick mig att sätta mig ned. Jag minns att han bjöd på Coca Cola. Första gången för mig.

Ayden börjar skratta, först tyst men snart lutar han sig över bordet, mot underarmarna. Jag väntar tills han rätar på sig och torkar sig i ansiktet med servetten.

- Mer kaffe? frågar jag och han ler blekt.

Jag tar båda kopparna och går till kvinnorna i kassan. Motvilligt häller de upp. Jag tar med mjölk och socker åt Ayden. Han sitter och ser ut genom fönstret när jag kommer tillbaka, och sveper halva koppen svart utan att ta blicken från mörkret utanför.

- Darius var mycket övertygande. Han sa att han kunde hjälpa mig. Att ta reda på mer om mig själv, att tämja monstret. Hans ord. Jag hade inget val. Jag kunde inte kontrollera demonen, och jag skulle inte klara mig länge till ensam. Det var han väldigt tydlig med. Så jag följde med honom.

Ayden drar ett djupt andetag. Just då är jag glad att han inte ser mig i ögonen, för bådas vår skull.

- Jag var Darius husdjur. Hans favoritslav, hans sällsynta lilla monster. Jag lydde när han knäppte med fingrarna, han lånade ut mig till sina vänner och sålde mig till främlingar. Och jag tackade honom för det.

Hans mål var att lära mig självbehärskning. Han drev mig till avgrunden tills demonen tog över, sedan pratade han mig tillbaka. Han var stolt när jag gjorde framsteg, och han straffade mig när jag inte utvecklades i den takt han önskade. Ibland trodde jag att han höll av mig. För att stå ut intalade jag mig det. Men hur mycket han än tränade mig, så lärde jag mig aldrig att kontrollera monstret på egen hand. Det kan jag fortfarande inte.

När Ayden tystnar knyter jag händerna och blundar ett ögonblick. Jag borde inte vara överraskad, men fan om jag väntade mig det här. Hans fingrar skakar, så jag sträcker mig över bordet och rör vid hans handled. Som i förbigående torkar han av kinderna mot tröjan.

- Mina minnen från den tiden är osammanhängande. Veckor, månader, år. Allt flöt ihop, och tillslut stod jag inte ut längre. Strax innan jag fyllde nitton gav jag mig av. Ranulv spårade upp mig, och Darius gav honom fria händer att göra vad han gjorde bäst. Ranulv älskade att leka med elden, och Darius älskade att se mig kämpa och förlora. Det var den längsta natten i mitt liv. När gryningen kom tog demonen över. Ranulv brann när monstret förde mig därifrån.

- Din Spiritus. Han skyddade dig.

- Kanske. Jag har aldrig sett det så. När jag raglade omkring någonstans mellan människa och missfoster mötte jag Jaymes. Alla dörrar var stängda för mig, för vem vill stöta i kungens sönderslagna hora? Men Jaymes var annorlunda. På något sätt hamnade jag i hans boning, som han kallade det. Jag var trasig och halvgalen, men Jaymes lät mig läka ihop ifred. Efteråt hörde jag på omvägar att han var orsaken till att Darius aldrig kom för att hämta mig.

Så småningom återhämtade jag mig så pass att jag kunde ta ströjobb i baren som blev 7th Circlenär jag tog över. Jaymes gav mig pengar att köpa ut ägaren. Ärligt talat vet jag inte varför han brydde sig. Jag frågade många gånger. Något av det sista han sa innan han dog var att jag irriterade honom minst av de varelser han mött. Kanske räckte det.

- Jaymes är död?

Ayden slår ned blicken.

- Ja. Han tog Darius och Grimbrook Manor med sig, och han gav mig nyckeln till en bit av mitt förflutna. Jag är skyldig honom så mycket, Conor. På sitt sätt var han min vän.

- Och Edgar? Var det också Jaymes förtjänst?

Hans händer försvinner under bordet. Trots att jag inte ser vet jag att han knäpper samman dem tills knogarna vitnar, som om han ber. Jag vet att han pressar höger tumnagel in i vänsterhanden, att han kan göra det tills huden spricker om jag inte avbryter honom.

- Jag gjorde det, säger han slutligen. Jag gick till Darius. Han drev fram monstret åt mig, och han såg på när jag tog livet av Edgar. Jag visste att du inte skulle låta Edgar komma undan efter vad han gjorde mot mig. Men om jag tog livet av honom... Darius har alltid uppskattat att se mig tappa kontrollen. Edgars liv var ett billigt pris för att få mig dit han ville.

- Det föll dig aldrig in att prata med mig?

Han drar båda händerna genom håret och håller undan det från ansiktet i en uppgiven gest.

- Nej. Inte med tanke på det intryck jag gjort i det sista.

- Jag tror att du vet jävligt väl vilket intryck du gör på mig.

Det glittrar till i hans ögon. Sakta reser han sig och går runt bordet. Jag skjuter ut stolen. Avvaktande går han närmare, steg för steg, tills han står med benen på var sida om mina lår. Hans kalla händer vilar mot mina axlar.

- Är jag för nära?

Jag drar ned honom i mitt knä.

- Det är upp till dig. Du försvann, Ayden. Jag visste inte om du var död eller levande.

- Jag ber dig inte att förlåta vad jag gjorde, viskar han mot min hals. Eller allt jag inte gjorde. Jag var tvungen att fundera ut vissa saker på egen hand, men det är inte hela sanningen. Conor, jag är anledningen till allt som hände dig. Du var en bricka i ett spel på grund av mig. Mitt förflutna och mina lögner tog nästan livet av dig. Är jag värd all smärta?

- Jag läker ihop, lilla du. Fördelen med skiftarblod. Ge mig en vecka så är jag som ny.

- Du får det att låta så enkelt.

Jag harklar mig för att få rösten klar.

- Tro mig, det har varit allt annat än enkelt.

- Ändå kom du hit, säger han och lyfter ansiktet från min nacke. Efter allt jag gjort, efter allt som hänt. Varför kom du och mötte mig, Conor?

- Vad fan ska jag annars göra?

- Gå vidare. Välja något annat. Någon annan.

Jag ger honom en lätt örfil, och han småskrattar tyst. Kvinnorna i kassan viskar med varandra.

Vi blir sittande på den rangliga caféstolen, Ayden i mitt knä med huvudet mot min axel. Tiden och tågen kommer och går. Inte gör det mig något. Jag kan sitta här tills världen rämnar.

- Jag har ingenstans att sova, mumlar Ayden.

Det drar mig tillbaka till nuet.

- Jag hörde att Meera fick överta 7th Circle.

- Hon råkade vara i närheten, så hon fick ta nycklarna när jag stängde för gott. Kanske såg hon i kristallkulan att hon kunde tjäna på att hålla sig framme.

- Har du ångrat dig?

- Aldrig. Jag är färdig där. Jag vet inte vad jag ska göra istället, men det är inte första gången jag är hemlös. Jag kan sova här på stationen. Eller i din trappuppgång.

- Ayden. Ska vi göra det här igen, så kan jag inte se på när du säljer dig till svin som Edgar. Det bryter sönder mig att hitta dig i bitar efteråt. Inga pengar, inget spel. Aldrig mer.

Han nickar, men jag tar honom om nacken och håller honom stilla.

- Jag vill höra. Säg det.

- Jag väljer dig, Conor.

Orden kommer så enkelt, så självklart. Varför i helvete har det då kostat så mycket att komma hit?

-------------------------------------------------------

Tack för att Du har läst Spiritus, och tagit Dig till slutet av historien.

Alla tankar, reflektioner och all feedback tas tacksamt emot. Tack igen, för att Du hittade hit!
Allt gott! /MikaMarcel