Cody.

Efter en helvetes natt med knappt någon sömn så har jag spenderat förmiddagen med Daniel på lagret. Han har visat mig runt och jag har fått träffa en del av de andra i personalen som arbetar där. Det verkar vara ett schysst ställe och lönen är helt okej. Jag ska börja på riktigt i morgon men jag ser inte fram emot det, inte som förut. För jag mår så jävla dåligt, en konstant oro och ångest molar inuti mig och jag mår illa hela jävla tiden.

Klockan är fyra nu och jag sitter ute på trappan till Calvins hus och väntar på att Alexia ska komma hem. Men när klockan närmar sig kvart över och jag får syn på Calvin som kommer gåendes ner för gatan så vet jag att hon inte kommer att komma hem idag. Hon gick alltså till Amber.

Calvin ställer sig framför mig och tar ett bloss på cigaretten som han håller i sin hand.

"Hon kommer inte", säger han och jag biter ihop. Jag sneglar sedan på hennes hus och känner hur paniken stiger inom mig. Helvete!

"Hon ska till Amber." Jag möter Calvins blick igen och han ser tyst på mig medan han röker.

"Du ser ut som fan", säger han efter en stund och jag frustar till.

"Tack", svarar jag ironiskt och reser mig upp. Han flinar åt mig och jag plockar upp en egen cigarett.

"Hur gick det med besöket på lagret?"

"Bra, jag börjar i morgon." Jag sparkar med foten mot stenarna på gången och tänder cigaretten för att ta ett bloss.

"Kul."

"Mm..." Jag ser bort mot Alexias hus igen och vet fan inte vad jag ska ta mig till. Jag har messat hennes flera gånger idag och försökt att ringa henne, men hon svarar mig inte.

"Herregud... Det är ta me fan inte klokt", suckar Calvin och släcker cigaretten. Han går sedan förbi mig och in igenom dörren.

"Så jävla konstigt är det inte", ropar jag och han frustar till.

"Jo, det är det ta me fan. För hon är en jävla sur..."

"Lägg ner!" Jag släcker cigaretten igen för att följa med honom in i köket. Han är upprörd över mitt erkännande igår, men det skiter jag fullständigt i.

"Har du ens varit kär någon gång?" Frågar jag när han tar ut en panpizza ur frusen.

"Nej."

"Precis. Då har inte en jävla aning om hur det känns eller hur man..."

"Men Alexia", avbryter han och jag suckar.

"Du har för fan fastnat för Alexia. Den enda tjej på denna jord som jag på riktigt avskyr. Du hade kunnat välja vem fan som helst men ändå..."

"Man väljer inte, dum huvud. Det bara blev", säger jag kort och han frustar till igen.

"Det är fan inte klokt." Han lägger in panpizzan i mikron, lutar sig mot köksbänken och ser avvaktande på mig.

"Och utmaningen?" Frågar han kort.

"Den tog jag för att ingen av de andra idioterna skulle på henne, hon var redan min då. I alla fall enligt mig", svarar jag och han skakar på huvudet.

"Du är fan... Så vad hade du tänk? Knulla henne, få tio tusen spänn och sedan leva lyckligt i alla dina dagar tillsammans med henne?"

"Nej, jag tänkte avblåsa den. Jag tänkte få dig att gilla henne och sedan tänkte jag berätta för dig att jag ville ha henne. Men vi kom aldrig så långt", svarar jag irriterat och värken inombords stigen.

"Få mig att gilla henne... Jag kommer aldrig någonsin att gilla henne Cody. Usch!"

"Lägg ner. Hon är snygg och du beter dig som en jävla idiot, en bortskämd barnunge som tror att du äger hela värden." Han spärrar upp ögonen när jag säger det och kinderna blir lätt röda på honom. Han ska precis öppna munnen och skälla på mig när jag säger,

"Sluta förneka det som vi båda vet. Du har betett dig som skit och det är fan inte okej. Jag förstår att hon är förbannad på dig. Varför kastar ni ens burkar på hennes baksida?" Frågar jag trött och han kniper ihop munnen.

"Precis..." Jag sätter mig i kökssoffan och suckar. Han står bara tyst och blänger på mig, och när mikron plingar plockar han ut sin mat.

"Det var Conrads idé ifrån börjar", säger han när han sjunker ner på en stol mitt emot mig.

"Conrad?"

"Mm... Hon har alltid varit högdragen och snorkig. Trott sig vara mer än oss andra och sett ner på oss som om vi vore några jävla uteliggare eller något. Så han tyckte att det skulle vara kul att reta upp henne lite, få henne att reagera. Sen har det bara fortsatt." Han börjar att äta och jag ser tyst på honom innan jag harklar mig.

"Jag är inte så förtjust i honom."

"Nehe? Och varför inte då?"

"För att han är en skitstövel, och knarkare."

"Äh, han är ofarlig. Han knarkar inte på det viset. Jag är lika dan."

"Jo, och det är det jag inte gillar. Det är korkat och så jävla onödigt, vilket jag har sagt till dig tidigare." Han svarar inte på det utan ignorerar det helt och lutar sig tillbaka i stolen.

"Alexia", mumlar han lågt och skakar på huvudet igen, som om det vore världens märkligaste grej.

"Hon är underbar." Min korta ton får honom att se på mig igen innan han suckar.

"Så jag antar att utmaningen är avblåst?"

"Det har den varit hela tiden, i alla fall för mig."

"Ah... Det är din förlust." Han äter av sin mat och jag plockar upp min mobil. Hon har inte svarat nu heller och jag reser mig upp ur soffan.

"Jag åker en sväng", säger jag till Calvin och han nickar åt mig.

På vägen ut till bilen trycker jag på samtalsknappen och signalerna går fram. Men hon svarar inte nu heller och det gör mig både ledsen, och fruktansvärt jävla frustrerad...

***

Jag har varit och vandrat i gallerian, allt för att få tiden att gå. Oron vill inte försvinna och jag vet fan inte vad jag ska göra. Nu är jag på väg hem igen och när jag parkerat bilen går jag bort till Alexias hus. Det är kolsvart där inne och jag antar att hon kommer att sova hos Amber i natt också.

"Hon är hos Samuel." Jag vänder mig om och ser på Conrad som kommer gåendes på trottoaren.

"Jaha", svarar jag avvaktande. Jag går sedan över till vår sida och stannar framför honom.

"Ja, de ser på film, igen." De... menar han...

"Hon verkar gilla honom, Axel. Han satt och höll om henne under hela filmen", fortsätter han och svartsjukan väller in över mig som en jävla käftsmäll.

"Okej", svarar jag kort då jag inte kommer att visa honom mina känslor och min ångest över det här. Han har inget med det att göra och han tror bara att jag är ute efter pengarna. Han behöver inte veta att jag är hopplöst förälskad i henne.

"Ja." Han går fram till dörren, knackar tre gånger och går sedan in i hallen. Jag följer efter honom in, tar mig snabbt in till Calvin som sitter i soffan och ser på teve.

"Conrad är här", säger jag högt och viskar sedan så att bara han hör.

"Inte ett ljud om mina känslor för Alexia." Han nickar bara åt mig innan han ser på teven igen.

"Läget?" Frågar Conrad Calvin när han kommer in i rummet och sjunker ner i soffan.

"Bra, det är ju fotboll." Han ler åt honom och Conrad flinar. Han ser sedan upp på mig och fortsätter där han slutade förut.

"Det blir svårt med utmaningen."

"Mm... Men jag har fortfarande tre veckor på mig", säger jag sammanbitet och vill av någon anledning bara slå till honom. Jag är ur balans och jag behöver sansa mig.

Calvin ser frågande på mig och jag ser på honom med en blick som tydligt säger, inte ett jävla ord!

"Jag går in på mitt rum", säger jag sedan snabbt och skyndar mig dit. Jag stänger dörren bakom mig och vrider till och med om nyckeln. För jag vill inte att någon ska komma in.

När jag placerar mig på sängen lutar jag mig mot väggen. Jag öppnar sedan upp min mobil och skriver ett sms till henne.

<<Snälla Alexia, kan du inte prata med mig? Jag är så jävla ledsen och det gör så förbannat ont inombords. Snälla... Jag saknar dig!>> Jag skickar iväg det och halsen drar ihop sig. Tårarna är inte långt borta nu och frustrationen och ilskan över hela den här jävla skiten bara stiger.

"Fan också", utbrister jag ilsket och knyter min fria näve. Hatet mot Elsa får kroppen att koka och jag förstår fan inte hur i helvete jag har kunnat hamna här. Hur i helvete har jag kunnat vara så jävla dum i huvudet? Varför i helvete kom hon ens hit? Varför? Hur visste hon ens vart jag var?

Mobilen vibrerar plötsligt i min hand och jag ser genast ner på den. Alexia har äntligen svarat på mitt sms.

<<Varför var du tvungen att komma in i mitt liv och förstöra det? Varför??>> Jag sväljer och kryper nästan ihop.

"För att du förtrollade mig", viskar jag lågt och känner hur ögonen tåras. Hon hatar mig...

Jag börjar att skriva det men suddar igen. Jag sitter sedan en lång stund och stirrar på skärmen innan jag börjar igen.

<<För att du är den underbaraste tjejen i världen. Jag har hela tiden varit ärlig mot dig när det gäller mina känslor för dig Alexia. Andra dagen vi kysstes fångade du mig och jag har varit helt såld sedan dess. Det var dagen efter jag gjorde det jävla misstaget och var med Elsa. Men tankarna på henne försvann som i ett trollslag och du betyder allt för mig. Jag är så jävla kär i dig och hon får ta me fan inte förstöra det, snälla låt henne inte förstöra det. Snälla Alexia, du måste lita på mig.>>

En tår droppar när på telefonen när jag skickar meddelanden och jag kryper sedan ihop på sängen. Elsa har förstört så mycket för mig och jag hatar henne så jävla mycket, jag hatar henne och jag hatar mig själv för att jag har varit så förbannat jävla dum och låtit henne leka med mig som hon har gjort det senaste året.

Hon har styrt och jag har tagit varenda smula som hon har erbjudit. Jag har gått bakom ryggen på James och gjort något som man absolut aldrig någonsin får göra mot en annan människa. För jag är en svag jävel, en idiot, och jag är ta med fan inte värd Alexia.

Det är inte Elsa som har förstört det, det är jag, tänker jag förkrossat och kan inte längre hålla tillbaka tårarna. De väller ner över mina kinder och jag låter dem komma. För de har funnits där så länge, de har velat komma så många gånger, men jag har aldrig tillåtit det. Jag har aldrig släppt ut smärtan som jag har burit inombords sedan jag hittade dem i vår säng...