"Jag slår in din dörr om du inte öppnar nu!"
Rebecka väcktes av skriket och såg sig yrvaket omkring i ett avlångt rum. Tapeterna var mörkblåa och det fanns inte så mycket att se mer än ett skrivbord med en dator på och en byrå. Bankandet på dörren upphörde inte och hon vände sig försiktigt om i den lilla sängen, såg på Emil som fortfarande sov. På golvet nedanför sängen låg alla deras kläder och Rebecka kände sig plötsligt väldigt generad. Hon puttade på Emil för att väcka honom.
"Stick", skrek han tillbaka till sin lillasyster som nu lät riktigt irriterad.
"Jag behöver ha min mobilladdare som du uppenbarligen har tagit!"
Emil stönade, reste sig klumpigt upp från sängen samtidigt som han virade in sin nakna kropp i ett av täckena. Rebecka drog det andra långt upp över halsen. Emil rotade runt lite i sängbordets låda och fick tillslut tag i en sladd, öppnade dörren på glänt och kastade ut den till sin syster.
"Varför är du så jävla hemlig för? Har du en tjej med dig eller?"
"Stick sa jag."
Emil hasade sig tillbaka till sängen, hans hår stod åt alla håll och han såg väldigt trött ut. Rebecka tittade på honom och han ursäktade sig över sin syster och kröp ner i sängen igen, la sig med ansiktet bort från henne och somnade om. En konstig och nervös känsla började sprida sig i hennes kropp, var han besvärad över att hon var här? Men inte hade han varit så full igår att det hade varit ett fyllemisstag att bjuda med henne hem? Ångesten började smyga sig på men Rebecka kunde inte förstå varför, hon gillade ju Emil och hans kyssar hade varit underbara. När de hade kommit hem till villan han bodde i hade de snabbt tagit sig uppför trappan och strax därefter hade de legat omslingrade i hans mjuka säng. Rebecka hade varit fruktansvärt nervös och inte vågat talat om för Emil att det var hennes första gång. Allt hade blivit lite fumligt och klumpigt och Rebecka var rädd för att Emil skulle ångra sig.
Tjugo minuter senare vaknade Emil igen och han snurrade runt och la en varm arm över Rebeckas mage. Hon vred sitt ansikte mot hans och de möttes i en mjuk kyss, ångesten lättade.

Sofia hade sovit oroligt, drömt massa mardrömmar om ett övergivet hus och en man med läskigt ansikte. När hon vaknade blev hon först rädd och visste inte vart hon var någonstans. Hon hade en vit pyjamasliknande klädnad på sig och låg i en hård säng som stod på hjul. Runt om henne fanns en rad olika apparater och väggarna var täckta av larmknappar som skulle kunna nås från alla tänkbara håll. Psykakuten.
En ung tjej iförd vita kläder med blåa detaljer öppnade försiktigt dörren, fick syn på den vakna Sofia och gick in, drog fram en stol och slog sig ner bredvid sängen med ett anteckningsblock i högsta hugg. Hennes vänliga ansikte fick Sofia att känna sig trygg.
"Hur mår du? Jag heter Isabelle förresten", sköterskan sträckte fram sin högra hand. Den var kall och benig när Sofia besvarade hälsningen.
"Du kom hit med ambulans igår, minns du något av det? Du fick en del lugnande mediciner och så somnade du efter ett tag."
Sofia skakade på huvudet trots att hon mindes lite, hon kom ihåg kylan som etsat sig fast i hennes inre och så kom hon ihåg mannen på andra sidan läktaren men eftersom att ingen annan verkade ha lagt märke till honom vågade hon inte nämna det nu, då skulle hon säkert klassas som galen och aldrig släppas ut. Hon behövde ut nu, ville inte spendera en sekund mer i det sterila rummet.
"Med största sannolikhet drabbades du av en kraftig panikångestattack, har det hänt dig förut?"
Återigen en skakning på huvudet.
"Vi kommer att erbjuda dig hjälp och stöd nu, du kommer att få gå regelbundet till en psykolog och tillsammans med läkare kan ni titta mer på olika medicineringar som finns."
Sofia slutade lyssna, slöt ögonen och skämdes över sig själv. Hon borde aldrig ha gått på dansen. Hon hade förvandlats till en tickande bomb som kunde explodera när som helst och därför hade alla övergivit henne. Det gjorde ont att ingen annan än sjuksköterskan befann sig i det lilla rummet med gula trista väggar. Inga vänner, ingen mamma. Det fanns nog ingen som brydde sig. Eller också fick de inte hälsa på henne, Sofia hade ingen koll på reglerna på sådana här ställen. Hon hatade sig själv.

Rebecka och Emil hade ätit frukost, rostade mackor med ost och marmelad, tillsammans. Stämningen hade varit lite stel och för första gången sen hon börjat umgås med honom upplevde hon en obekväm tystnad. Det kändes både bra och dåligt på samma gång och Rebecka fick inte någon ordning på sina tankar och känslor.
"Tack för dansen igår, jag hade jätteroligt", sa Emil när de stod i hallen och Rebecka skulle gå hem.
"Detsamma", svarade hon och tittade på klockan som hängde ovanför dörrposten till vardagsrummet. Kvart över tolv.
"Är allt bra, du verkar lite låg?" Emil tittade på henne med bekymrad blick och Rebecka fick en klump i magen. Hon skakade på huvudet och svarade att det var bra, ville säga att han faktiskt också verkade låg men lämnade orden som en tanke.
"Vi ses väl snart igen Becka? Jag tycker om att umgås med dig."
Rebecka gav honom en kram som besvarades, sa att de självklart kunde ses igen. De kysstes innan Rebecka lämnade huset och begav sig av hemåt. Nu ville hon bara prata med Julia, behövde veta om hennes känslor var normala eller om hon hade gett sig in på något hon egentligen inte ville. Mobilen kändes halkig i hennes hand och till hennes besvikelse svarade inte Julia. Rebecka lämnade ett meddelande att hon skulle ringa upp när hon fick tid.
Ute hade regnet börjat falla igen och Rebecka ångrade att hon inte förberett med ombyte till dansen. Nu fick hon gå hem i sin klänning och tunna jacka och för varje steg hon tog blev hon lite blötare. Klänningen slickade sig kring hennes ben och hon undrade vad bilarna hon mötte måste tänka, hon såg antagligen förjävlig ut med gårdagens smink och blött, trassligt hår.
Den där lyckan Rebecka hade föreställt sig skulle komma efter att hon fått varit med Emil ville inte infinna sig. Det gjorde henne nervös och hon kände sig bortgjord. Hon började ångra sig, de hade faktiskt inte känt varandra mer än en vecka. Tänk om han bara var ute efter att ligga och så hade hon gått rakt in i hans fälla?
Rebecka hade kommit fram till busskuren och klev in under dess tak då himlen hade öppnat sig i ett förskräckligt hällregn. Dropparna dånade mot kuren och Rebecka sjönk ner på träbänken. Tittade på klottret på väggen, såg det som handlade om något paradis och någon Rebecka, det var med största sannolikhet inte henne. Bakom busskuren bredde skogen ut sig med sina granar och tallar. Inte en levande själ syntes till och Rebecka förstod varför, vädret var inte gjort för att vitsas ute i. Emil borde ha erbjudit henne skjuts, för han hade väl körkort? Rebecka kom på sig själv med att hon faktiskt inte hade en aning.
"Rebecka."
Rebecka for upp med ett ryck från bänken, snurrade runt ett varv i jakt på en människa men kunde inte se någon. Det var samma röst som hon jagat vid ett tidigare tillfälle. Den mörka asfalten såg hotfull ut med sina djupa vattenpölar och skogen kunde dölja vad som helst.
"Rebecka."
Rösten som lät som ett barn. Var kom den ifrån? Vad ville den? Svetten rann från Rebeckas panna och hon önskade att någon hade varit här och sett henne, någon som kunde rädda henne ifall något ont var på väg att hända. Men det fanns ingen räddare.
"Vem är du och vad fan vill du mig?" Rebeckas desperata rop dränktes av regnet och hon kände sig dum i huvudet. Pratade hon med sig själv? Inget svar kom och hon stirrade ner på sina fötter iförda låga vita Converse. Andetagen kom i häftiga stötar.
"Följ med mig. Den här gången får du följa med."
Hon hade inte tänkt att lämna busskuren men hon gjorde det ändå, tog handväskan över axeln och började följa en stig in i skogen. Hon kände sig som en idiot men det var som att något annat hade tagit kontrollen över henne och benen gick framåt av sig själva.
Skogen var så tät att den nästan funkade som ett paraply. Marken var mjuk och för varje steg hon tog sjönk hon ner lite, stigen hon hade börjat gått på var nu borta. Någonstans hördes grenar knäckas och ett par älgar kom springandes.
"Följ mig bara."
Rösten drev henne framåt. Hon hade kommit fram till en liten sjö hon inte visste fanns och stannade. Började streta emot. Hon var galen på riktigt nu. Någon viskade till henne att det inte var så långt kvar nu. Rebecka såg sig skräckslaget omkring, kikade ner i det kolsvarta vattnet som låg helt stilla. Det hade slutat regna. Några stora stenblock stod till vänster om henne och hon lutade sig mot dem och slöt ögonen. Hon hade ingen aning om hur länge eller hur långt hon gått. Fan, hon skulle aldrig hitta hem igen.