Rebecka rusade in mot dansgolvet med Emil i släptåg. Skriket hade upphört men hade lämnat en isande kyla i hennes kropp. Väl inne bland alla varma kroppar igen var det märkligt stillsamt, ingen dansade, ingen skrattade och alla stod vända mot den ena läktaren där några få personer hade samlats. Musiken hade dock inte tystnat och någon tragisk hip-hoplåt spelades. Rebecka undrade om det ens fanns människor som tyckte det lät bra.
"Vad händer?" frågade Emil och stirrade upp mot läktaren.
"Jag vet inte men jag tror jag ser Julia där uppe."
Rebecka sträckte på sig för att se lite bättre men var ganska övertygad om att det var Julia och började gå dit bort, trängde sig förbi folksamlingar som viskade om något. När hon tagit sig upp för trappstegen fick hon syn på en kropp som låg på golvet under en stolsrad. Ett smalt, blekt ben med en svart klacksko på foten stack fram. Rebecka iakttog hur en vakt försökte prata med tjejen på golvet men inte fick någon kontakt, han tog upp en telefon och ringde på förstärkning, sa att han ville ha dit en ambulans. Hade hon blivit drogad?
"Han är här. Han är här. Han är här."
Tjejen på golvet började prata i en läskigt enformig ton, nästan maniskt. Rebecka tog försiktigt några kliv framåt och fick syn på en svart klänning, mörkt hår hängde ner över ryggen och den sida av ansiktet man såg var kritvitt. Det var Sofia som låg på golvet.
"Lugn, det är okej. Vem är här?" försökte vakten fråga Rebecka och vände sig mot de som stod runt omkring, undrade om någon kände henne. Visste vad som hade hänt.
Klara stod bredvid vakten och slängde med håret och harklade sig, förklarade att Sofia var storasyster till den försvunne pojken och förmodligen inte mådde så bra bara. Vakten frågade om hon använde droger men Klara svarade nej, inte vad hon visste om i alla fall.
Sofias kropp började skaka häftigt och hon andades stötvis, fradga rann ur mungipan. Ett läte kom ur hennes halvöppna mun som kunde liknas vid ett skrik men var betydligt mer hjärtskärande. Rebecka höll reflexmässigt upp händerna för sitt ansikte, blev rädd av synen. Sofias ögon var vidöppna och hon blinkade inte, stirrade bara rakt framför sig.
En annan vakt kom springandes och motade bort alla elever som inte gjorde någon nytta. Rebecka och Julia snubblade chockade ner för trappan och satte sig på golvet nedanför, tittade på varandra och sa inte ett ord. Utanför den öppna porten började det blinka blått och sekunderna senare stormade ambulanspersonal in med en bår och sjukväska, tätt följda av två unga poliser.
Musiken hade tystnat och vuxna, både lärare, föräldrar och övriga som hjälpte till med att anordna dansen började röra sig runt alla festklädda ungdomar. Frågade om de var okej, hade sett eller hört något konstigt. Undrade om någon hade pratat med Sofia under kvällen. Alla skakade på sina huvuden.
Ambulanspersonalen försvann med sina gröngula kläder, bärandes på båren som Rebecka vilandes under en filt bars ut på. Polisen stannade kvar, förklarade att de ville vara med och hålla lite koll en stund. Julia sa lågt till Rebecka att vakten hade varit övertygad om att Sofia hade varit drogad och att polisen nu letade efter fler som använde droger eller kanske till och med langade. Strax efter startade den högljudda musiken och dansen fortsatte som ingenting hade hänt.

"Då mina unga damer och herrar", inledde en kvinna med knallrött hår uppe på den tillfälliga scen som hade byggts upp för kvällen. "Det har blivit dags att kora kvällens snökung och hans snödrottning men först vill jag säga några väl valda ord. Först och främst vill jag tacka er alla för en fantastisk kväll trots omständigheterna, det har varit en stor ära att få vara med och anordna den traditionella höstdansen på Stenbocksgymnasiet. Jag hoppas att ni har haft minst lika roligt som jag har haft."
Kvinnan på scenen viftade med ett papper i sin hand, tittade förväntansfullt ut på sin publik. Hon fortsatte sitt tacktal men Rebecka tappade koncentrationen, hon tänkte på Sofia och fick en klump i magen, undrade hur hon mådde nu. Rebecka lutade sig mot Emil som stod tätt bredvid henne och han la en trygg arm över hennes axlar. Hur kunde hon må så bra och så dåligt på samma gång?
  "Låt mig presentera våra vinnare som ni har varit med och röstat fram. Kvällens snödrottning är ingen mindre än Vendela Erlanderson och hennes snökung är Alfred Axberg, en stor applåd!"
  Applåderna ljöd ljudligt genom lokalen medan en lång tjej iförd en väldigt vacker rosa klänning tillsammans med en kille i blå kostym gick upp mot scenen. Tjejen hade perfekta blonda lockar som nästan sträckte sig ner till midjan och hon log kärleksfullt mot sin partner. När de stod uppe på scenen på varsin sida om den rödhåriga kvinnan fick de varsin krona på sina huvuden och konfetti började falla från taket, applåderna blev ännu högre. Rebecka hade bara sett dem någon enstaka gång i skolan, de gick i trean visste hon.

Klockan ett var dansen slut och utanför hade klungor bildats av festsugna ungdomar som ville veta vem som kunde ha efterfest. Rebecka gick över stenplattorna och bort till en bänk vid ett cykelställ, fick sicksacka genom grupperingarna som hade blivit. I vimlet vid ingången där alla ville ha sina ytterkläder samtidigt hade hon tappat bort både Julia och Emil. När hon tänkte efter hade hon nog inte sett Julia den sista timmen.
Efter tio minuter hade fortfarande ingen av Rebeckas sällskap dykt upp och hon huttrade av kyla där hon satt på bänken, endast iförd den tunna klänningen och en sommarjacka som behövde uppgraderas till en tjockare. Hon tog upp sin mobil för säkert elfte gången och nu hade hon faktiskt fått ett sms från Julia.
Förlåt att jag inte sa hejdå, men jag gick hem med Rasmus.
Rebecka läste textmeddelanden flera gånger och kände besvikelsen rinna över henne. Julia och hon hade varit överens om att de skulle göra varandra sällskap under hela kvällen och även hem, deras föräldrar hade också trotsat på det och hävdat att det inte var tryggt att befinna sig ensam ute efter mörkrets inbrott. Dessutom förtjänade hon så mycket bättre än Rasmus men det verkade hon inte förstå.
En rökdoft letade sig in i Rebeckas näsa och hon vred på ansiktet och såg några killar på mopeder tjuvröka. Förutom dem var hon nästan ensam kvar på skolgården, alla klungor hade skingrats och försvunnit åt olika håll. Rebecka förstod att hon inte kunde sitta där hela kvällen men kände en oro över att gå hem ensam, inga bussar gick såhär dags heller så det skulle ta en stund att komma hem. Hon tittade upp mot den stjärnklara himlen och funderade på att ringa sina föräldrar men kände sig fånig, dessutom skulle de bara korsförhöra henne om vart Julia hade tagit vägen. Mopederna startade och försvann runt ett gathörn, lämnade bara en doft av avgaser efter sig.
Ytterligare några minuter senare reste sig Rebecka upp och rättade till festklänningen och drog upp dragkedjan på jackan så långt det gick. Hon hade hunnit gått några hundra meter när hon kände sig iakttagen och hon vände sig om men kunde inte se någon. Pulsen ökade. Hon fortsatte att gå i ett fortare tempo när hon plötsligt hörde snabba fotsteg bakom sig som knastrade mot marken, någon sprang ikapp henne. Rebeckas puls ökade ännu mer och tankarna på att fly började ta form.
"Rebecka vänta!"
Hon hörde Emils röst just när hon skulle börja springa och avbröt genast steget. Lät honom komma ikapp. Han såg ledset på henne innan han gav henne en kram.
"Förlåt, jag tappade min mobil där inne och var tvungen att vänta på att alla skulle försvinna innan jag kunde börja leta efter den. Jag trodde du hade gått hem tillsammans med Julia, men så fick jag syn på dig."
"Det är okej", svarade Rebecka förstående och kände all rädsla rinna av henne. "Julia gick tidigare."
"Med Rasmus?" frågade han och log ett snett leende.
Rebecka nickade till svar och drog ur tofsen ur håret, lät det falla ner med sina lockar över axlarna.
"Vill du följa med hem till mig? Det är bara min lillasyster hemma."
Tusen tankar for genom Rebeckas huvud och hon hörde sig själv tacka ja till inbjudan, smsade sin mamma att hon skulle sova hos Julia. Emil tog hennes hand i sin, pussade henne lätt på pannan och så började de gå hem till honom.