Gymnasiet är en rolig tid i livet, kanske rentav den bästa. Rebecka hade tappat räkningen över hur många äldre som sagt de orden till henne och hon hade funderat ofantligt många timmar på vad hon gjorde för fel. För ärligt talat sög hennes gymnasietid och det hade den gjort sen dag ett.
  Under uppropet i ettan hade Rebecka varit så nervös att benen darrade och inte förrän de läst upp Julias namn i samma klass hade det avtagit. Hon mindes hur lappar med personuppgifter skulle fyllas i och hur hon då sett sig om i klassrummet och hoppats på att få många nya vänner. Gå på fester. Skaffa killar. Allt som hon hade hört skulle höra gymnasiet till.
  Visst hade hon blivit bjuden på någon enstaka fest men det hade inte varit sådär roligt som alla verkade ha i TV-serier. Festerna var helt klart en besvikelse, men alla i hennes närhet verkade ha kul. Hon kanske bara festade på fel sätt? Umgicks med fel personer? Drack för lite? Och varför bjöd ingen kille ut henne? Samtidigt som pressen från lärarna ökade kröp osäkerheten och en dålig självkänsla sig fram.
  Rebecka insåg efter första terminen, när de gick på sitt jullov, att hon inte hade några nya vänner. Hon pratade visserligen med en hel del i klassen, men det fanns ingen som hörde av sig till henne och frågade om hon ville hänga. Julia däremot hade skaffat både en och två nya kompisar som snabbt hade växt till flera. Rebecka hoppades att hon alltid skulle tycka om henne bäst, och än verkade Julia sätta henne som prio ett.
  Dagarna rullade på och Rebecka försökte smälta in med väggarna, trots att allt hon önskade var att bli sedd. Betygen var inte heller på topp och hennes föräldrar brukade pika om att hon borde anstränga sig mer.
  "Rebecka?"
  Förvirrat såg sig Rebecka om i det bruna klassrummet där många ögonpar var vända mot henne. Hon drog ur hörlurarna så diskret hon kunde och harklade sig, kände hur kinderna hettade. Hon borde inte försvinna i sina tankar så ofta, hon skulle aldrig klara plugget då.
  "Jag hörde inte vad du sa", sa hon lågt till matteläraren Simon och stirrade på hans skor.
  "Nej tro jag det, man hör inte så bra med hörlurar i. Du får en extra hemläxa sen, om du behöver hjälp finns jag i stödstugan efter tre. Kan Hugo svara på min fråga?"
  Simon gick fram och tillbaka framför whiteboardtavlan och viftade med en grön penna som han ivrigt antecknade tal med. Hans blonda hår var rufsigt på ett vårdat sätt och han var stiligt klädd i skjorta och jeans. Rebecka visste att hon inte var ensam om att tycka att han var den snyggaste läraren. Åldern hade ingen listat ut ännu men han var knappast över trettio. Trettiotvå max.
  Mattelektionen förflöt och raspandet av blyertspennor som frenetiskt gjorde uppställningar var det enda som hördes. Stämningen var stel i rummet och Rebecka visste inte vad det berodde på. Kanske var det för att Sofia var tillbaka, eller på grund av skjutningarna. Ingen var gripen för det och oron låg som en tät dimma över husen. Det var dagens sista lektion och Rebecka kände sig tacksam över att för en gångs skull få sluta tidigt. Hon behövde prata med Sofia men visste inte hur.
  Klockan slog halv tre och alla reste sig upp från bänkarna, rafsade ihop böcker, linjaler och miniräknare och ilade iväg från klassrummet. Innan Sofia hann lämna bad Simon henne dröja kvar och Rebecka låtsades räkna klart några svåra tal för att få en chans att höra vad de skulle prata om. Julia såg irriterat på henne men Rebecka gav henne en blick som sa att hon bara skulle lugna sig några sekunder.
  "Jag hjälper dig gärna med det du ligger efter i", sa Simon till Sofia som bara fnyste och ryckte med huvudet. "Kan du inte bara testa att gå till stödstugan en gång, det är inte så farligt som det låter och det är inte speciellt många där."
  "En gång, max", sa Sofia efter ett långt övervägande. "Var det tre idag eller?"
  "Jag kommer gärna också", hävde Rebecka ur sig och tittade ut genom fönstret för att inte möta någons blick.
  "Härligt intiativ Rebecka! Du är såklart också välkommen även om det inte behövs", tillade Simon och såg på Julia. Hon skakade på huvudet och sa att hon skulle skriva en uppsats när hon kom hem.
  Rebecka såg sin chans att komma närmre Sofia. Hon hoppades att de skulle bli ensamma så att de kunde snacka ostört. Rebeckas plan var att först försöka bli kompis med henne för att sen ge henne sanningen. Sanningen som ingen människa ville veta av, än mindre vara en del utav.
  Klockan tre begav sig Rebecka av till en barack som stod uppställd mitt på skolgården. Den var målad gul och såg faktiskt ganska trevlig ut. Där inne var det varmt och välkomnande, soffor och fåtöljer stod uppställda innanför entrén och i det lilla klassrummet fanns det två runda bord med ett gäng stolar runt. På väggarna hängde fina målningar av djur och olika citat som blivit till tavlor. Rebecka slog sig ner vid det ena bordet och Sofia tog plats snett emot henne. Simon slog sig också ner och började bläddra i sin mattebok, visade vilka sidor han tyckte de skulle repetera. Han hade en kortare genomgång och när han hade försäkrat sig om att de hade förstått uppgifterna knallade han iväg för att hämta kaffe.
  "Visst är han snygg för att vara lärare?" frågade Rebecka trevande. Blicken hon fick från Sofia var mörk och hennes ansiktsuttryck visade att hon ville att Rebecka skulle hålla käften.
  "Jo fulare har man ju sett", svarade Sofia surt.
  Mattebokens tal var obegripliga och irriterat såg Rebecka hur Sofia löste tal efter tal utan att ens fundera. Hur smart var hon egentligen?
"Jag förstår inte riktigt hur man ska göra här, har du lust att visa?" Rebecka tittade envist på Sofia som inte lyfte blicken från sitt block. Hennes hår hängde som gardiner kring hennes ansikte och hon såg rätt sliten ut. Efter någon minut av tystnad muttrade Sofia något ohörbart men vände sig mot Rebecka och började rita i hennes mattebok. Förvånat märkte Rebecka att hon faktiskt förstod.
"Du verkar smart", sa Rebecka uppmuntrade och satte upp sitt hår i en knut.
"Alla tror ju att jag är totalt dum i huvudet bara för att jag hänger med Klara och dom, men allt är inte alltid som det verkar. Döm inte människor i förväg", fräste Sofia tillbaka och Rebecka fick genast dåligt samvete. Hon hade verkligen inte menat att vara taskig. "Du skulle också klara det här utan problem om du bara ansträngde dig lite och fokuserade, du kan faktiskt inte glida på Julia hela livet", tillade Sofia och fortsatte med sina egna uppgifter.
Rebecka kände sig helt ställd. Hon hade aldrig reflekterat över att det var på det sättet som andra uppfattade henne, som en tjej som inte kunde ta egna beslut. Innerst inne visste Rebecka att hon hade rätt, hon följde Julia i fotsulorna. Hon kände sig vilsen i livet och Julia fick i princip hjälpa henne med alla skoluppgifter. Det kändes skit när hon tänkte på det.
Simon kom tillbaka med ett leende på läpparna. Han såg på tjejerna och undrade om det gick bra, visade sina vita tänder och fick små smilgropar i kinderna. De nickade lydigt till svar och han räckte över ett papper med tre samarbetsuppgifter på.
"Klarar ni dom här ihop känner jag mig klar för dagen sen, om ni inte vill plugga mer såklart."
X hit och y dit. Siffrorna blandat med bokstäver fick Rebeckas hjärna att kortslutas. Istället försökte hon småprata med Sofia och det gick helt klart över förväntan, det vill säga att Sofia svarade på hennes frågor utan att låta allt för ilsken. När hon började fråga om Sofia hade några husdjur vände sig Sofia mot Rebecka och blängde trött på henne.
"Allvarligt? Sen när började du ens prata med mig?"
"Vi sitter ensamma i ett pyttelitet klassrum och samarbetar, då är det väl inte så konstigt att jag pratar med dig?" Rebecka höjde på ögonbrynen.
"Du har aldrig gillat mig innan", envisades Sofia. "Är du också en sån där jävel som känner dig speciell om du är kompis med personer som anses ha det svårt? Som bara vill ha uppmärksamhet och kunna berätta för bekanta om vem du känner och vad som hänt henne? Fy fan får sånna som er."
Sofia reste sig från sin stol, tog bladet med uppgifterna och knölade ihop det till en kompakt boll och kastade den så hårt hon kunde i papperskorgen innan hon försvann med sin handväska genom dörren. Kvar satt Rebecka som förtvivlat sjönk ihop med huvudet mot bordet. Allt, precis allt, blev fel.

Senare samma dag satt Rebecka på Emils rum. Han hade gjort mackor och varm choklad åt dem båda som de ivrigt mumsade i sig. Rebecka hade varit nervös och kinderna hade hettat rejält men Emil hade fått det att kännas bra, som vanligt, och nervositeten släppte.
"Vill du prata allvar eller om något lättsamt?" frågade Emil och såg på henne med en vänlig blick. Rebecka studerade hans täta ögonfransar och fräknarna som diskret prydde hans kinder. Hon ville helst inte prata alls, smaka på hans läppar var mer inbjudande.
"Något lättsamt", svarade hon. Emil log.
"Om du fick vara superhjälte för en dag, vad skulle du ha för krafter då?"
Rebecka stirrade först på honom men brast sen ut i skratt. Emil tittade undrande på henne innan han retsamt puttade omkull henne på sängen, höll fast hennes armar och mjukt pussade henne på pannan. Alla snackade om fjärilar i magen, men när Rebecka fnissande låg där hade hon ett helt zoo inom sig.

Sofia stod i köket och gräddade våfflor till sig själv. Hon var hela tiden på sin vakt. Otryggheten hon kände började ta över hennes förstånd och hon var livrädd för att släppa taget. Våffeljärnet pep och talade om att det var färdiggräddat. Hon tog försiktigt upp den första heta våfflan när minnena strömmade över henne.
Jonathan som åt våfflor för första gången. Han skrattade och verkade älska det. Sylten hade hamnat både där den skulle vara och där den inte hörde hemma, Sofia hade fått städat länge men det hade det varit värt. Hon gjorde allt för sin älskade lillebror.
Tårarna strilade ner för kinderna när hon satte tänderna i våfflan. Mobilen plingade till och ett okänt nummer hade bifogat en bild till henne. Det fanns även ett litet meddelande. Sofia såg suddigt, ändå var allt så tydligt. Hon grät frustrerat och det värkte i bröstkorgen, hon knöt nävarna och dunkade dem så hårt hon kunde i väggen. Hon vankade av och an i köket innan hon återigen tog upp mobilen och läste meddelandet. Mobilen slängde hon ilsket mot diskhon innan kroppen gav vika och hon sjönk ihop i en hög på golvet.
Han dör snart