En vecka hade snart passerat efter att Rebecka fått sitt uppdrag från Lucifer. Hon kände sig stressad över att hennes försök att närma sig Sofia misslyckades totalt, Sofia vände på klacken och gick så fort de kom i varandras närhet. Dessutom hade hon knappt visat sig i skolan förutom några enstaka lektioner. Rebecka hade flera gånger mottagit sms med kryptiska meddelanden om att hon borde skynda sig från ett okänt nummer, men avsändaren var inte okänd för henne.
  Rebecka hade inte gjort något annat än att gå till skolan, pluggat och sovit. Hennes föräldrar var nöjda med att hon höll sig hemma, precis som alla andra gjorde. Efter skjutningen på torget hade knappt ingen vågat sig utanför dörren men nu hade dagarna förflutit och inget nytt hemskt hade hänt så med försiktiga steg började folk återgå till att leva sina liv som innan. Polisen hade dock inte fått fast några gärningsmän och det oroade Rebecka, hon hade misstänkt att det kanske var en händelse som var tänkt att skrämma henne. I sånna fall hade det lyckats. Hon hade inte sagt ett enda ord om Lucifer till någon efter det.

  Sofia sprang i elljusspåret. Det hade blivit kväll och mörkret var kompakt. Hennes andetag var ansträngda och flämtande tog hon sig upp för sista branta backen. På krönet fick hon stanna, satte händerna mot låren och lutade sig framåt. Hämtade andan. Det rev i bröstet och hon älskade att känna den smärtan istället för livets.
  Jonathan levde. Det var i alla fall vad hon trodde efter att ha fått en bild på honom för några dagar sedan. Men det var då det, nu kunde han nog vara död. Hade hon inte vetat att det varit Jonathan på bilden skulle hon kanske inte ha känt igen honom. Han hade varit så mager och sett så förstörd ut, med sår och blåmärken över hela kroppen.
  Sofia hade självklart lämnat bilden till polisen och de hade förgäves försökt spårat telefonen som skickat det men kunde inte få fram något. Som vanligt. Sofia var så trött på polisen, de fixade ingenting. Några gånger under hennes uppväxt hade de fått stormat in i lägenheten efter ett slagsmål mellan Ann och någon av hennes svin till karlar, Sofia hade varje gång hoppats på att det var räddningen som kom. Men inget hände. De uniformsklädda männen försäkrade sig om att det var lugnt och om ingen ville göra en anmälan så tackade de för sig och åkte. De räddade henne aldrig. Förstod aldrig att hon ville till ett annat hem, ett bättre, tryggare.

  Lucifer läste i sin bok. När han hade de fyra personerna han behövde skulle de tillsammans kunna bilda krafter som var större än vad någon känt till innan. Sofia var den sista. Och så var han tvungen att kolla till så att de andra två fortfarande befann sig där de skulle, i hans gamla övergivna herrgård. Han slog ihop sin bok, tog på sig de mörka glasögonen och drog kappan hårt kring sin magra kropp. På tre sekunder var han försvunnen.
  Kraften att kunna teleportera sig själv och andra hade han utvecklat snabbt. Det hade börjat med att han befunnit sig på ett ställe och sekunden efter på ett annat, utan att ha den blekaste aning om vad som hänt. I början hade det varit obehagligt men när han läst på om kraften i boken hade han börjat öva och när han lärt sig att bemästra det hela kände han sig oövervinnlig.
  Lucifer såg det stora huset framför sig. Det låg i skogarna kring hans hemtrakter i England. Dimman låg tät över trädgården och stora ekar omgav huset som gav ett maffigt intryck. Hade inte herrgården varit så sliten hade den varit otroligt vacker. Men det nuvarande skicket var perfekt för honom. Han gick in genom den knarrande porten och kom in i en gigantisk hall med en enorm takkrona i. Stearinljusen i den hade brunnit ut för längesen. Direkt till vänster gick en trapp ner till ett källarplan. Lucifer tryckte igång ficklampan han haft med sig i rocken och gick med vana steg ner i mörkret.
Vid ett litet bord satt de två pojkarna i varsin sliten fåtölj. De såg välmående ut för att befinna sig i hans våld. Fast i och för sig hade han varit ganska snäll mot dem, förutom att han höll dem inlåsta. Mat fick de så att de klarade sig och värme fanns det också. Vedspisen brann för fullt och ved fanns det gott om. Pojkarna tittade upp på honom med nyfikna blickar. De hade bott hos honom ett par månader nu och hade vant sig vid synen, Lucifer anade att de nästan såg honom som en kompis. De var hjärntvättade och klara.
Pojkarna, Adam och Liam, var bara femton år gamla. Egentligen skulle de vara på en hockeyskola i Sundsvall nu men Lucifer hade lyckats lockat bort dem därifrån och när de väl kommit till honom hade han välkomnat dem med öppna armar och sänt dem till herrgården. Han hade lovat pojkarna guld och gröna skogar, de skulle bli världskända hockeyproffs med hjälpa av honom. Det fick vilken liten femtonåring som helst med stora drömmar på fall. Adam och Liam hade fortfarande sina mobiler men han hade skrämt dem så rejält att de inte använde dessa till mer än vad han bad dem om. Då och då ringde de hem och talade om att allt var bra. Lucifer hade fascinerat studerat hur dålig den där skolan verkade vara, för Lucifer hade bara låtsas vara pojkarnas föräldrar och sagt att de avslutade sina studier på skolan. Skolan hade än så länge inte hört av sig för föräldrarna saknade inte sina barn. Perfekt. Det var också smidigt att Liam och Adam var så bra kompisar.
"Har ni ätit idag?" Lucifers röst var hes och han slog sig ner på en stol intill dem.
"Ja herre", svarade Adam med sin mörka målbrottsröst och drog en hand genom det mörka håret. Redan sen dag ett hade han velat visa sig stark för Lucifer men han hade allt sett hur ungen grät när han inte trodde Lucifer såg på.
"Bra, snart börjar det riktiga arbetet. Då behöver ni vara i form."
"Vad är det vi ska göra egentligen?" Liam hade varit bra mycket räddare än Adam och det hördes fortfarande på hans pipiga tonfall.
"Det går vi genom sen."
Sanningen var att Lucifer inte hade en aning om vad som var påväg att hända. Han hade läst den förbannade boken om och om igen men det fattades information, alla hans föregångare hade misslyckats och dött innan de fått något avklarat. Lucifer kände sig stressad för han visste inte hur många år han hade kvar av sitt långa liv, det kändes i kroppen som att det inte rörde sig om mer än ett vanligt liv. Han rös vid tanken, han ville inte dö.
Lucifer lämnade pojken och gick upp till hallen igen. Där stod han en lång stund innan han gick till sitt favoritrum, biblioteket. Det var enormt med platsbyggda bokhyllor från golv till tak. Böckerna lyste med sin frånvaro men några enstaka fanns det allt som luktade gammalt och mögel. Lucifer slog sig ner i sin röda fåtölj och stirrade drömmande ut genom glasrutan intill honom. Han var spänd över vad som skulle komma. För första gången på massvis med år kände han sig osäker och han hatade det.
Dags att återgå till Bergsfalla.

Rebecka satt hemma hos Julia och klappade varsamt hennes gamla katt Sixten. Han brummade högt och strök nöjt sitt huvud mot Rebeckas arm.
"Har du hört något mer från Lucifer?"
Hon stelnade till. Julia hade inte frågat något mer om honom och det hade hon varit tacksam över. Varför frågade hon det just nu? Rebecka fortsatte att klappa katten utan att svara. När det gått någon minut av tystnad upprepade Julia sin fråga och tittade upp från historieboken.
"Nej det har jag inte", svarade Rebecka undvikande och tittade hur mycket Julia hade skrivit av uppsatsen jämfört med henne själv. Skillnaden var enorm som vanligt.
"Jag tror du ljuger", envisades Julia och drog en lock bakom örat och smackade med tuggummit.
"Sist jag snackade om honom dog två små barn", påminde Rebecka irriterat. Hon fick ångest av att bara tänka på händelsen.
"Det var inte på grund av dig. Du kan ju inte rå för att två mördare rymmer och råkar hamna här."
Rebecka trodde inte på det Julia sa. Det kunde inte vara en slump att det inträffade i hennes närhet. Allt logiskt tänkande var borta och ersatt av mardrömmstankar. Katten lämnade rummet och Rebecka såg besviket efter den fyrbenta vännen. Hon hade alltid velat haft en katt men hennes pappa vägrade, sa att de var ondskefulla djur.
"Du har hängt en del med Sofia", försökte Julia istället.
"Vi hade en stödlektion ihop och hon hatade mig efter det samtalet", sa Rebecka samtidigt som hon skrattade. "Men jag och Emil har det bra ihop."
"Jag är så glad över det, är ni tillsammans eller hur ligger det till?"
Rebecka kände hur kinderna hettade och kroppen blev svag. Hjärtat dunkade lite extra och hon funderade för sig själv. De hade inte riktigt pratat om det men Rebecka gissade att så var fallet ifall det skulle komma på tal. Det var i alla fall vad hon själv hoppades på.
"Nja, vi har inte prata om det."
Julia och Rebecka pladdrade på om allt mellan himmel och gjord och timmarna bara flöt iväg. De skrattade och busade med varandra som på tiden innan alla hemskheter och Rebecka kände sig glad för första gången på flera veckor. Uppsatsen om kungarna på 1800-talet blev det inte många ord skrivna på, det fick vänta till en annan dag. När klockan blivit åtta insåg Rebecka att det var dags att gå hem innan hon blev polisanmäld igen. De skrattade båda två innan Julia allvarligt sa att det faktiskt inte hade varit roligt. Det hade det inte varit heller, men skrattade man åt det kändes det i alla fall lite bättre.
Ute var det kallt och Rebecka gick på trottoaren som ledde hela vägen till hennes villaområde. Det var skönt att ha sin bästis såpass nära. Gatlyktorna sken för fullt och Rebecka såg bort mot en liten park där det brukade vara fester på sommaren tills polisen visade sig och alla fick bråttom där ifrån. Ingen ville få ett telefonsamtal hem. Bland dem bänkarna och buskarna hade nog många tonåringar haft sin första fylla, dit räknades även Rebecka. Hon log åt minnet för det hade varit en rolig kväll med bra umgänge och hög musik.
"Jag skulle inte le sådär mycket om jag var du."