Sofia skakade av raseri när hon med en häftig rörelse lät handen med kniven flyga genom luften mot Lucifers fria arm. Hon missade och Lucifer gav ifrån sig ett ursinnigt läte, ilska från hans innersta inre. Han släppte Jonathan som for i backen med en duns följd av smärtsamma skrik. Sofia skyndade sig fram till honom och böjde sig ner, i samma sekund tog Lucifer ett stadigt tag om hennes armar och böjde dem i en onaturlig vinkel bakom ryggen. Han höll i dem tills det kändes som om armarna skulle gå av.
  "Du ska följa mina order din lilla råtta", väste han med sammanbitna tänder och tog kniven ifrån Sofias knutna hand. Han lät den med lättsamma rörelser följa hennes arm och den skar enkelt upp tröjan och rispade lätt i huden. Det sved och små droppar blod började rinna fram.
  "Vad krävs för att du ska förstå det?" tillade han och vände sig mot henne.
  "Döda oss inte", pep hon till svar, skräckslagen över vad han var kapabel till.
  "Tillsammans ska vi döda alla vännen."

  Inne i huset satt Rebecka vid bordet på övervåningen, där hon befunnit sig första gången hon ofrivilligt besökt huset. På nedervåningen tog Adam hand om sin vän som visade sig heta Liam. Sofia hade försvunnit ut och Rebecka vågade inte följa efter, förmodligen fick hon träffa Jonathan. Rebecka hoppades bara att Lucifer inte gjorde något dumt mot någon av dem, mer dumt än vad han redan gjort såklart.
  Försiktigt bläddrade Rebecka i den tjocka boken. En del av sidorna var så gamla och gula att det knappt gick att läsa vad det stod och lyckades man med det så var det antingen på ett annat språk eller så gammal svenska att den nästan var obegriplig. Längre bak bland sidorna var det mer lättläst och ett kapitel fångade hennes intresse.

  Ingen har lyckats tidigare. Vad beror det på? Vi har alla försökt ensamma, så även jag, och det har inte fungerat. Jag har spenderat åtskilliga timmar åt att läsa på om ondska, allt som går att hitta. Vissa dagar har en tendens att innehålla mer av onda krafter än andra, kanske om vi hittar fler ondskefulla personer får vi tillsammans en större kraft. Nu spekulerar jag bara, men något säger mig att det kan ligga något i det. Ensam är inte stark, med rätt personer är man alltid som starkast. Jag bifogar datum som historiskt sett är onda och framtida datum jag har en känsla av passar in. Just det där med att bara ha en känsla för något har visat sig vara min specialitet, ofta har mina aningar stämt. Vad du, min efterföljare, än får för dig för idéer; ta dig inte vatten över huvudet. Ta det lugnt, forska, ta små steg tills du är redo att springa. Ondskan vinner alltid oavsett, känn ingen press. Jag dör snart, eran Esmeralda.

   Rebecka kände sig stressad när hon läste och det blev inte bättre när hon bläddrade ytterligare några sidor i boken.

  Naturkatastrofer. Terrorattacker. Sjukdomar. Slut på mat. Kollektivt självmord. Förgiftat vatten.

  Allt var förslag på sätt att ta död på jordens befolkning. Men av det som Rebecka nyss läst att döma så fanns det ingen riktig plan, allt var spekulationer och gissningar, antagande och chansningar. Lucifer hade inte en blekaste aning om vad han höll på med. Hon hade pratat lite med Adam och han lät intresserad av Lucifers plan och tyckte att det skulle bli spännande, men han erkände att han hade börjat tvivlat lite nu. Rebecka hade chockat lyssnat på honom men förstått att han måste ha blivit skadad, hjärntvättad.
  Tillsammans är ni starka. Rebecka fattade ingenting, hon och alla andra som befann sig i huset var helt vanliga människor och ville inte ha någonting med Lucifer att göra. Var det någon som behövde dö så var det han. Han måste vara en psykopat.
  Fotogenlampans ljus fladdrade till och Rebecka såg sig om i det kala rummet på jakt efter någon rörelse, men hon var ensam där. När hon sökte runt med blicken fastnade den på fotografier som låg på bordet. Fyra bilder låg där, de föreställde var och en av dem. Rebeckas bild var gammal, hon var nog inte äldre än tretton på den. En ilning for längs ryggraden och hårstråna på armarna reste sig upp. Hade han spionerat på henne redan då eller hade han kommit över en bild från någon annan?
  Med ett skrapande läte reste hon sig från stolen, slog igen pärmarna på den tjocka boken och började gå runt i rummet.  Det drog kallt från det överspikade fönstret och hon önskade att hon hade varmare kläder på sig. När skulle hennes föräldrar efterlysa henne? Hon behövde verkligen all hjälp hon kunde få nu. Fast ärligt talat, ingen skulle hitta henne här.

  "Du rör inte min bror", vrålade Sofia när Lucifer närmade sig hans hals med kniven. Beskyddande hukade sig Sofia över hans lilla kropp men Lucifer välte omkull henne med en enkel knuff och hade Jonathan fri framför sig. Jonathans skrik hade nästan dött ut, bara hesa försök till skrik hördes nu. Sofia försökte återigen närma sig sin bror, lyckades få tag i ett av hans ben och drog honom snabbt till sig. Hon lyfte upp honom i sin famn och vände ryggen till Lucifer.
  "Jag rör vem jag vill, när jag vill. Det du och dina vänner behöver förstå är att det är jag som bestämmer, ingen annan."
  Sofia svarade inte. Hon stod med armarna tätt runt sin bror och de skakade som om det hade varit jordbävning under fötterna. Varma salta tårar rann ner för Sofias kinder och snörvlande försökte hon komma på ett sätt att fly. Kunde hon lura Lucifer och snabb som en vessla lyckas ta sig ut i trädgården? Det var värt ett försök.
  "Ingen bestämmer över mig", morrade hon tillbaka och tog mod till sig och vände sig om. Med bestämda steg började hon röra sig åt sidan och Lucifer följde hennes rörelser så att han hela tiden stod mitt emot henne inom räckhåll.
  "Det gynnar dig inte att ha den inställningen."
  "Du är bara en gammal idiotjävel som tror att du är något."
  "Håll käften." Sofia märkte att Lucifer tog illa vid sig.
  "Vem tror du att du gör glad? Inte ens helvetet själv vill ha dig. Ingen vill ha dig."
  Sofia började gå runt i cirklar vilket fick Lucifer att göra likadant. Hon hade hela tiden stenkoll på åt vilket håll dörren var trots att mörkret var kompakt. Lucifer hade tappat sin lampa och inte brytt sig om att plockat upp den. När hon befann sig närmst dörren och Lucifer en halvmeter ifrån tog hon det snabbaste språnget hon någonsin tagit, tryckte upp dörren med hela sin kraft och kom ut i ett nytt mörker. Hon andades in den friska luften och sprang för allt vad hennes ben orkade. Hon flåsade och tyngden av Jonathan fick ansträngningen att bli ännu värre. Hoppet över att vara ute i det fria fick henne att fortsätta springa, väl medveten om att Lucifer var tätt bakom.
Sofia snubblade och föll handlöst ner på marken. Hon tog den värsta smällen och lyckades rädda Jonathan från att slå hårt i backen. Han såg på henne med ögon stora som klot och rädslan såg ut att vilja tränga ur globerna. Sofia försökte se något i mörkret och konstaterade att hon måste ha fallit på grund av rötter. Vegetationen var tät och bristen på stigar gjorde det svårt att ta sig fram. Stressat reste hon sig upp och snurrade runt ett varv, Lucifer sågs inte till. Hon lyssnade spänt men inget prassel från några buskar hördes heller. Inte kunde det väl vara så bra att han låtit henne komma undan?
"Fia." Sofia såg på sin bror. Blod rann från ett jack i pannan och han såg livrädd ut, rösten var hes och utmattad.
"Jag ska ta dig hem."
"Han elak."
"Ja han är hemsk."
"Han är bakom oss." Jonathan sträckte ut sin lilla arm och pekade bort i mörkret. Sofia vände sig ditåt men kunde inte se något. Allt hon såg var stora träd, men så upptäckte hon ett blänkande sken bakom en tät gran. Någon stod där bakom och tittade på dem. Hjärtat skenade och hon ville börja springa igen men hon förstod att det inte gick att fly på det sättet och sprang hon skulle hon bara bli utmattad.
"Vad vill du ha av oss?" skrek hon ut i mörkret och väntade spänt på ett svar.
"Jag vill att ni kommer tillbaka, in i huset." Rösten kom från granen.
"Kommer du döda oss?"
"Möjligtvis om ni inte samarbetar."
"Så om vi gör som du säger kommer vi att få åka hem tillslut?"
"Ja."
Lögnen for genom luften men Sofia tog emot den. Med stela ben och fruset hår började hon gå mot Lucifer. Hon hackade tänder och längtade efter värmen hemma i lägenheten. De måste hem nu. Hon trasslade sig fram genom skogen tills hon var framme vid honom. Han skrattade glädjelöst och gav henne en hård knuff i ryggen. Tillsammans började de gå upp mot huset igen.
Lucifer gick några meter bakom och mumlade saker för sig själv. När skogen planade ut och övergick i trädgården fick han syn på en smal springa av ljus som trängde ut från ett av de igenbommade fönstren på övervåningen. Ilskan kokade i hans kropp och han kände efter i sina fickor efter boken, men den var inte där.