"Adam kan du komma en sväng?" ropade Rebecka och väntade spänt på ett svar. Hon satt på golvet med boken uppslagen i knät, det kändes som att boken brände hennes ben men hon ville inte stänga igen den.
  "Jag kan väl inte lämna Liam här", svarade han osäkert.
  "Jo han klarar sig, han har inte mindre ont för att du tittar på honom."
  Några sekunder senare uppenbarade sig Adam i rummet. I fotogenlampans sken kunde hon bara se honom som en gestalt men när han kom närmre kunde hon urskilja hans rädda ansiktsdrag. Han såg undrande på henne och Rebecka funderade på hur hon skulle formulera sig.
  "Jag vet inte vad Lucifer har sagt till dig eller Liam, men han har ingen aning om vad han håller på med. Vi är bara hans experiment eller något. Läs här." Rebecka sträckte över boken och Adam började läsa under tystnad. Han kliade sig i håret och en bekymmersam rynka uppenbarade sig i panna. Han bläddrade i boken och skummade igenom ett par sidor till innan han slog ihop pärmarna och såg på Rebecka med stora ögon.
  "Shit, du har rätt", sa han chockat och det såg ut som att han ville säga något mer. "Han har lurat oss totalt. Till mig och Liam sa han att han bara behövde hjälp med en liten grej och så skulle han fixa så att vi blir hockeyproffs. Vi har följt hans order till punkt och pricka och han har faktiskt varit ganska snäll så länge vi gjort det som han sagt åt oss." Adam fortsatte att berätta hur de hade haft det i England och hur dum han kände sig för att han inte hade fattat att det var en fälla. Han berättade att han aldrig ringt sina föräldrar mer än för att berätta hur bra allt var på skolan. Sa de något annat hade Lucifer hotat med den ena hemskheten efter den andra.
  "Så vad gör vi nu?" frågade han nervöst och pillade i ett hål i byxorna. "Någon borde väl efterlysa dig och den andra tjejen?"
  "Ja det blir vi nog men vad hjälper det när inge vet vart vi är?"
  "Det är sant. Vad tror du om hans plan att döda hela världen? Vill han döda oss också?"
  "Jag är övertygad om att vi är medräknade, han är nog själv beredd att gå i graven för att lyckas."
"Vi måste fly", sa Adam och såg sig nervöst omkring. "Vi måste fly och skaffa hjälp till Liam."
"Hur ska vi lyckas med det då?"
"Jag har ingen aning men något måste vi göra, vi kan inte bara sitta här. Jag har lust att slå ihjäl honom med mina bara händer, han har lurat oss totalt. Jag känner mig så fruktansvärd dum som lät honom styra mig." Adam lät uppriktigt ledsen och Rebecka la en tröstande hand på hans axel.
"Vi är alla här för att han har styrt oss, vi alla har gett vika."

Lucifer drog Julia i hennes arm upp för den lilla trappan, tog bort regeln för dörren och gick bestämt in. Han var så arg att han inte märkte hur hårt han drog i Julia och han hörde inte hennes jämrande plågoljud. Han såg nöjt på Liam som låg på golvet och andades stötvis, hans kropp var helt sönderbränd men det var inget livshotande. Ungarna behövde bara lära sig lite lydnad och få se vad som hände om de inte löd. Han låste dörren noggrant efter sig innan han släppte taget om Julia som kvickt tog avstånd från honom. Hennes lillebror hade slutat skrika, Lucifer funderade på om han ens var vid medvetande fortfarande.
På bara några få steg var han uppe på övervåningen. Han följde ljusskenet men stannade precis utanför rummet, dold av den halvöppna dörren. Han lyssnade spänt på vad som pågick där inne men han kunde inte uppfatta vad dom pratade om. Det värsta scenariot hade varit att de själva satt och läste i boken.
Utan någon förvarning klev han rätt in i rummet och såg till sin fasa hur boken låg uppslagen bredvid Adam och Rebecka. De båda ryggade tillbaka och utbytte skrämda blickar med varandra. Lucifer stannade och stirrade på dem. En lång stund stod han så och försökte psyka dem till vansinne.
"Har ni haft en trevlig läsning?" Lucifer försökte att låta snäll. Hade de läst något som de inte borde veta om gällde det att vinna deras förtroende igen.
"Vi pluggade bara", svarade Rebecka och vred besvärat på huvudet åt boken.
"Duktig flicka. Men vem sa att du fick göra det?"
"Jag trodde inte att du skulle ha något emot det, jag trodde att du skulle bli glad över att vi var intresserade.
"Det är jag inte."

Lucifer behövde tänka i lugn och ro så han lämnade rummet en stund och satte sig på en stol i hallen ovanför trappen. Han tog av sig glasögonen och lutade huvudet bakåt, kände hur tiden höll på att rinna ut. Han var inte lika stark som han varit tidigare och hans krafter började ta slut. Tiden var räknad, hans år började lida mot sitt slut. Skulle han få något gjort var det tvunget att ske nu. Eller var det dags att lämna över till hans efterföljare? Vem var det ens? Han hade varit så inställd på att lyckas att han inte lagt tid på att söka upp någon ny ondska. Han kunde inte ge upp än, men ungarna samarbetade inte och efter att Rebecka och Adam snokat i boken blev det nog inte bättre. Han visste inte exakt vad de hade läst men om de genomskådade honom att han inte hade en riktig plan skulle de tappa förtroendet helt och hållet.

  Sofia kände på Jonathans panna och oron växte sig starkare, han var kokhet. Ansiktet var alldeles rödmosigt och hon gissade att han hade fyrtio graders feber. Hon kramade om honom hårt och gav honom en lätt puss på pannan innan hon mjukt rufsade om hans blonda lockar. På golvet bredvid dem låg Liam och flämtade. Hans mage var kladdig av blod och någon vattnig vätska och Sofia hade svårt att bara titta på det.
  Aldrig tidigare i sitt liv hade hon längtat hem till lägenheten men nu kunde hon betala vilket pris som helst för att få komma härifrån. Hon hade ont i magen och det dunkade i huvudet.
  Steg hördes i trappen och Sofia satte sig upp på helspänn. Hon stirrade mot det nedersta trappsteget och såg hur Lucifer kom nerstormandes. Hans svarta rock dansade runt hans ben och stövlarna var leriga. Han såg rätt på dem och log ett snett leende.
  "Kan jag få pojken?"
  Utan ett ord skakade Sofia stelt på nacken och greppet om Jonathans varma kropp hårdnade. Jonathan försökte vrida sig loss ur hennes grepp utan att lyckas.
  "Ge mig pojken. NU." När Sofia inte lydde kom han närmre, hukade sig ner på knä så att han nästan hamnade i ögonhöjd med henne. Han sträckte ut sina långa armar och fick tag om Jonathans ena arm och drog så hårt han orkade. Jonathan gallskrek och något knakade till och armen fick en konstig vinkel, axeln var ur led.
  "Ditt förbannade jävla as", vrålade Sofia. Hjärtat dunkade av ilska, smärta och frustration. "Ingen rör min bror, ingen. Fattar du?"
  "Lilla gumman, det är inte du som sätter upp spelreglerna här. Du är en av brickorna i mitt spel vilket innebär att det är jag som bestämmer reglerna." Sofia försökte sparka honom från sin sittande position utan att lyckas. Lucifer log bara glädjelöst och flyttade inte på sig en enda millimeter.
  "Vad ska jag göra för att vi ska få komma härifrån?"
  "Det är lika bra att jag är ärlig. Planen går inte som planerat och jag har ingen plan B. Det är inte säkert att du kommer komma härifrån, jag måste klura ut plan B först."
  Sofia kände paniken stiga inom henne och hoppet rann av henne som ett forsande vattenfall. En omänsklig psykopat, kunde det bli värre? Jonathan grät förtvivlat i hennes famn och armen pekade åt fel håll. Återigen kände hon sig hjälplös, hon kunde inget om brännskador och inget om hur man får en arm i rätt läge igen. Lucifer såg ut att fundera på något, han drog in en hand under den uppdragna luvan och kliade sig på flinten.
  "Vi har ingen nytta av pojken, han för bara ett hemskt oväsen av sig. Döda honom."
  Sofia såg med chockad blick på honom och kunde inte ta in vad han precis sagt.
  "Du hörde vad jag sa, det är steg ett för att komma härifrån." Lucifer stampade hårt i golvet och Sofia ryckte till av skräck. Stressen fick svetten att pärla sig i pannan. "Jag kan låta dig slippa utföra tjänsten för den här gången, det är lika bra att ni får se vad jag är kapabel till på en gång."
Utan att Sofia hann röra sig ur fläcken var Lucifer framme hos henne. Han sparkade henne hårt i sidan så att hon for omkull i golvet och Jonathan slets från hennes grepp. Hon skrek desperat men ingen hjälp kom. Förtvivlat såg hon hur Lucifer höll honom i ett stadigt grepp framför sig samtidigt som han viskade något till honom. Jonathan skrek ett illvrål som Sofia aldrig tidigare hört och när hon hörde det knöt det sig i magen. Lucifer satte Jonathan på ett bord och höll i honom med ena handen medan han förde den andra mot ansiktet. I en enkel rörelse fick han av sig glasögonen, såg rätt in i Jonathans glansiga ögon. Utan ett ord föll Jonathan från bordet och ner på golvet. Han skrek inte längre.Han rörde inte på sig heller.
"Han är i paradiset nu."