Lucifer kände euforin sprida sig i kroppen när han såg på springan i dörren. Där innanför satt hans frivilliga offer, offret som skulle ge honom mer tid på jorden. Han behövde den mer än någon annan. Livet gick alldeles för fort, ofta funderade han över hur en vanlig människa kunde känna sig lugn och nöjd med ett liv som ofta slutade innan åttio år var fyllda. Han hade fått panik, paniken var redan nära och då hade han ändå levt flera hundra år. Ångrade han något han gjort under alla sina år? Nej, verkligen inte. Han kände sig tillfreds med allt han åstadkommit hittills och ännu var det inte över. Handduken skulle han inte kasta in i elden förrän det var den absolut sista utvägen.
När han satt där utanför dörren och väntade på att den skulle glida upp helt och hållet tänkte han på Esmeralda. Hade det inte varit för henne hade hans liv kanske slutat på en smutsig gata i gamla England. Han hade aldrig fått upplevt moderniseringen av samhällena och hur precis allt gått framåt. Utan henne och uppdraget hon anförtrodde åt honom skulle han aldrig ha rest runt i världens alla länder i jakt på något stort och mäktigt. När han tänkte efter hade han ingen aning om hur livet skulle ha blivit utan henne, det var inget han ville ödsla energi på att göra heller.
Hatet i Lucifers kropp var så starkt att det med jämna mellanrum rann över. Han kunde hata alla möjliga tänkbara och otänkbara grejer. Allt från en korkad människa till en brödrost som enligt honom använde sig av fel skalor för att visa värmen. Många oskyldiga människor hade fallit offer för honom, ofta hade det bara handlat om att de var på fel ställe vid fel tidpunkt. Djur hade han också plågat många. Han tänkte tillbaka på katten han strypt och spikat upp i ett träd i ägarens trädgård. Blodet hade runnit längs stammen.
Han ångrade ingenting.

  Liam stod upp på ostadiga ben. Smärtan från brännskadorna gjorde att kroppen kändes förlamad men sakta tog han sig trots allt framåt. På hans högra sida gick Adam och gav honom stöd när det behövdes. De hade hört snyftningarna från Sofia och beslutat sig för att lämna henne ifred en stund.
  De befann sig på övervåningen. Adam lyste med en liten ficklampa som Lucifer måste ha tappat på golvet. Adam lät ljuskäglan vandra upp mot taket och han insåg förtjust att han hade sett rätt första gången. Det fanns en lucka i taket. En vindslucka. Det kunde vara hans flyktväg om det fanns ett hål i taket, eller om brädorna var så murkna att det gick att göra sig ett hål någonstans. Skulle han överleva ett fall från den höjden?
  Utan ett ord gav Adam ficklampan till Liam som med en darrande hand tog emot den. Adam såg sig om i rummet efter något att stå på och hittade en gammal stol som han bar fram. Innan han klättrade upp på den studerade han så stolen såg hel ut, det sista han ville nu var att stolen skulle rasa och att han skulle slå i backen och bryta ett ben.
  Rädslan och chocken gjorde Adam skakig och han hade ingen kontroll över sig själv. Han stod på stolen och försökte fumlande hitta något handtag på luckan. Det fanns inget. Var det bara att trycka? Han var alldeles för kort för att kunna få bra kraft att pressa uppåt med.
  "Hur går det?" kved Liam och stod nästan dubbelvikt vid sidan om honom. Adam pustade och frustade när han försökte få vindsluckan att ge med sig.

  Sofia vaknade med ett ryck. Det tog några sekunder innan hon fattade var hon befann sig någonstans. På alla fyra började hon krypa längs golvet och trevade med en arm framför sig för att inte krypa in i något. Det var så mörkt att hon inte ens kunde urskilja sin hand. 
  När hon krupit några meter kunde hon urskilja ett litet sken i rummet intill. Det såg ut att komma från ett ljus som brann. Långsamt tog hon sig dit så tyst hon kunde. Ögon sved och var svullna efter alla tårar. När minnena vällde över henne började de rinna igen. Hon snörvlade och magen knöt ihop sig.
  Ljuset kom från en ljuslykta som gav ifrån sig ett gulaktig sken och dansande skuggor. Hon fortsatte att krypa men stannade tvärt upp när hon fick syn på en liten kropp på golvet. Det kändes som om hjärtat slutade slå. Andningen slutade fungera. Livet rann ur henne. Sofia mer ålade än kröp fram till Jonathans kropp och kände försiktigt på den. Kinden var sval. Hur länge hade hon sovit? Hans ögon var öppna och den blå blicken stirrade ut i tomma intet. Ögonen skulle aldrig mer få uppleva de allra vackraste solnedgångarna, hur blommorna slog ut om våren eller hur den första snön bäddade in staden i mjuka flingor.
  "Helvete", skrek Sofia rätt ut och skakade på kroppen utan att få den att vakna till liv.

  Adam hörde något från nedervåningen, det lät som Sofia. Han tittade på Liam som också verkade ha hört det.
  "Vänta här, jag är alldeles strax tillbaka. Kan jag låna lampan?" Liam räckte över lampan och Adam försvann bort från rummet och ner för trappan. Han hörde hur Liam flämtade av smärta bakom sig men han var tvungen att fortsätta. Tog de sig inte härifrån skulle Liam aldrig få någon hjälp.
  När Adam närmade sig de sista stegen stannade han upp. Mitt på golvet i hallen satt Lucifer och stirrade in i vad som såg ut att vara väggen. Lucifer verkade inte ha sett honom ännu. Kunde han ta sig obemärkt förbi genom att smyga rakt över till rummet mittemot trappan? Lucifer såg helt paralyserad ut där han satt några meter bort. Adam gjorde en chansning och gick så tyst han kunde över golvet. Lucifer rörde sig inte en millimeter. Så snabbt han kunde tog sig Adam genom rummen som alla var anslutna med dörrar till varandra och hittade Sofia. Hon satt med sin döde bror i famnen. Han hade aldrig tidigare sett varken en död person eller någon som sett så ledsen ut som Sofia gjorde.
  "Sofia", sa han så tyst han kunde. Sofia reagerade inte. "Sofia kan du hjälpa oss med en grej? Det finns kanske en flyktväg", fortsatte han. Sofia vände plågsamt sitt huvud mot honom och såg på honom med en tom blick från ett insjunket ansikte fullt av sorg.

Sofia hörde att Adam pratade med henne men reflekterade inte över vad han sa. Hon tittade in i hans unga ansikte men kände ingen medkänsla för honom. De befann sig i samma helvete, ändå var hon övertygad om att hennes var sju resor värre än de andras. Adams läppar rörde på sig igen men inte heller den här gången lyssnade hon. Plötsligt gick han rakt fram till henne och tog tag i hennes överarm och drog så hårt han orkade. Adam var starkare än vad hon trott.
"Vi måste hjälpas åt nu", sa Adam förtvivlat och drog återigen i hennes arm. Sofia hörde honom och nickade stelt.
"Vad... vad behöver ni hjälp med?" fick hon tillslut fram som svar med en sprucken röst.
"Få upp en vindslucka, du är längre än mig så du får nog bättre kraft och kan trycka hårdare." Adam gestikulerade stressat med händerna och Sofia reste motvilligt på sig. Jonathan la hon försiktigt ifrån sig på golvet och försökte gömma undan honom så gott det gick, hon var rädd att någon skulle ta honom ifrån henne. Igen.
Sofia följde efter Adam genom rummen och ut i hallen. Där satt Lucifer och stirrade envist på lönndörren till rummet under trappan. Hade han hittat det? Sofia såg sig om efter Rebecka men konstaterade att hon var borta. Förmodligen gömde hon sig där. Visste hon att Lucifer satt utanför? Borde hon varna henne? Sofia hade ingen ork för att göra någonting för någon annan så utan ett ord följde hon efter Adam upp för trappan och gjorde sitt bästa för att undvika de sämsta stegen.
Där uppe låg Liam på golvet. Han såg på dem när de kom upp men sa inget. Kläderna var sönderbrända och hängde som trasor runt honom. På vissa ställen såg det ut som om de bränts fast i huden. Sofia undvek att titta på honom och fäste istället blicken på stolen som stod rakt under en lucka i taket. Hon förstod vad hon skulle göra, klev försiktigt upp på den rangliga stolen och pressade så hårt hon orkade mot den tunga luckan som till slut gav med sig. Luckan var gläntad ett par centimeter. Mjölksyran började snabbt kännas i armarna men Sofia vågade inte släppa taget, hon var rädd att hon inte skulle få upp den igen.
"Hur har du tänkt att vi ska komma upp?" frågade hon bittert och kände frustrationen ta över
"Håll i luckan jag kommer på något"

På något märkligt vis lyckades Adam på bara någon minut samla ihop tillräckligt med möbler som han staplade till ett ostadigt torn bredvid Sofia. Han klättrade upp på högen och kom upp så högt att han kunde pressa upp luckan helt och hållet, sen tog han tag om kanterna och hävde sig upp på vinden där ett totalt mörker mötte honom. Han skulle precis ropa efter ficklampan när han satte ner sin hand på något svalt och hårt. Han kände trevande på föremålet och konstaterade att formen var rund. Sofia sträckte upp lampan som han tacksamt tog emot men när han upptäckte vad föremålet under hans hand var för något önskade han att han aldrig tagit emot lampan.
Under handen låg ett kranium.