Det var inte bara ett kranium som låg på vinden bland allt damm och gammal bråte, runt omkring det låg ännu mer skelettdelar. Adam flämtade till av förskräckelse och han var övertygad om att blodet i hans ådror frös till is. Han var så chockad att inga ljud lämnade hans strupe, allt han kunde göra var att stirra tomt framför sig.
  "Hur går det där uppe?" frågade Sofia efter en stund. Adam satt med händerna för munnen och ficklampan hade rullat iväg.
  "B... bra", fick han till slut fram samtidigt som han böjde sig fram för att fiska upp lampan igen. Med darrande kropp kröp han längre in på vinden. Han kände sig iakttagen konstant.
  För att ens ha någon kraft till att ta sig framåt tvingade Adam sig själv att tänka att flyktvägen fanns en meter bort. Hela tiden tänkte han så och sökte febrilt efter möjligheter. Dammet gjorde det svårt att andas och han mådde fruktansvärt illa, magen ville ständigt vända sig ut och in men Adam svalde undan kväljningarna. Han måste hem nu.

  Rebecka tvekade bakom luckan som var gläntad någon centimeter. Hon var väl medveten om att Lucifer satt tätt intill på andra sidan och väntade ut henne. Hon kändes sig redo. Bara inte riktigt än. Snart skulle hon vara helt redo. Redo för att följa med Lucifer till en bättre plats, paradiset. Inget kunde vara värre än det här. Dessutom lät han verkligen trovärdig när han pratade med henne och tog över hennes tankar. Han skulle ge henne något bättre, något som hade varit värt denna rädsla. Rebecka kände sig på något märkligt vis lugn. När som helst skulle hon låta lönndörren glida upp helt och hållet, möta Lucifers blick och följa med på en okänd resa.

  Ljuset från ficklampan var inte tillräckligt för att lysa upp omgivningen klart och tydligt. Allt var dunkelt och svårt att urskilja. Adam gick fram och tillbaka bland gamla kartonger som råttorna gnagt sönder. Inga fler skelett hade setts till och han passade på att hämta andan lite. Han kunde inte låta bli att fundera över vem eller vilka personer som skeletten tillhört. Var det barn eller vuxna? Kille eller tjej? Vad hade hänt dem?
  Tankarna avbröts av att Adam sparkade i en stor låda. Han snubblade och hamnade intill lådan som var stor och grön. Som tur var hade han inte tappat lampan. Samtidigt som han svor en lång ramsa försökte han resa sig upp men avbröt försöket när han upptäckte en svag text på lådan. Fire.
  Försiktigt knäppte Adam upp låsningarna till locket som därefter föll av och lådans innehåll uppenbarade sig. Tankarna började snurra likt en hamster i ett hjul när han studerade föremålen. Vissa av sakerna visste han inte vad det var för något men förhoppningvis var det något användbart. En gammal ask med tändstickor låg där, en flaska med någon brännbar vätska, något som skulle kunna ha varit en fackla och två runda svarta saker. Adam tittade extra noga på de svarta föremålen men det enda han kunde komma på att de liknade var bomber. Förmodligen var det något helt annat men han vågade ändå inte röra dem.
Adam roffade åt sig tändstickorna, flaskan och facklan innan han snabbt begav sig tillbaka till vindsluckan. På vägen dit hittade han även en rostig kofot som han plockade med sig. När han närmade sig kraniet på golvet rös han av obehag och illamåendet knackade på dörren igen. Han mindes hur det hade känts under sin hand, hur svalt och hårt det varit. Innan han hann hindra sig själv vällde maginnehållet upp genom strupen och den här gången var det omöjligt att stoppa. Snabbt böjde han sig åt sidan och lät den illaluktande sörjan rinna ur honom.
"Adam?" Sofia lät orolig. Adam torkade sig om munnen med tröjärmen utan att tänka på hur äckligt det var. I den här situationen handlade allt ändå bara om överlevnad. Benen bar honom knappt den sista biten fram till luckan där han sedan langade ner sina fynd till Sofia. Därefter hoppade han rätt ner på golvet och ramlade omkull.
"Aj", sa han av ren reflex utan att det faktiskt gjorde ont.
"Vad ska vi göra med det här har du tänkt?" Sofia tittade skeptiskt på honom.
"Vi ska ta oss härifrån." Adam visste inte exakt hur det skulle gå till men en liten plan hade tagit form i hans huvud. "Liam, kan du gå ner själv för trappan?"
Liam vred sig på golvet och grymtade ett svagt ja innan han plågsamt tog sig upp i sittande ställning.

Lucifer satt kvar framför den lilla dörren. Adam betraktade honom från nederdelen av trappen. Hela tiden var han beredd på att Lucifer skulle få syn på honom man han var helt inne i att stirra rakt framför sig. Bakom honom stod Sofia och Liam och väntade spänt. Alla tre var nervösa och rädda. Sofia hade börjat gråta igen och Adam höll tummarna för att Lucifer inte skulle höra snyftningarna.
"Håll i den här", sa Adam lågt och sträckte över facklan till Sofia. När hon tagit emot den försökte Adam få upp korken på tändvätskan men fingrarna fungerade inte som de skulle, de skakade och känseln var nästan borta. Efter en stunds fumlande fick han i alla fall upp korken och lät en del av vätskan rinna över facklans topp. Därefter drog han en tändsticka mot fodralet som med ett knastrande ljud fattade eld. Långsamt och försiktigt förde Adam stickan mot facklan som genast tog eld och lyste upp trappen bra mycket mer än vad ficklampan gjorde. Fortfarande så hade inte Lucifer märkt av dem.
Facklan gav ifrån sig en behaglig värme och det var först nu Adam förstod hur kall han var. Läpparna var blåa av kyla och tårna helt bortdomnade.
"Kasta den mot honom, den måste träffa", viskade Adam. Sofia såg skräckslaget på honom och skakade på huvudet. Utan att ödsla någon tid tog Adam den brinnande facklan från Sofias hand. Han siktade ordentligt, höll andan. Innan han hann ångra sitt beslut lät han facklan flyga genom luften, små gnistor dalade ner mot golvet. Till deras lycka träffade facklan Lucifer rätt i sidan och hans klädnad fattade eld. Nu reagerade Lucifer, han såg sig ilsket om utan att få ögonkontakt med någon. Panikslaget började han slå på sin klädnad men den brann för mycket. Snabbt började han åla omkring på golvet likt en orm samtidigt som han tjöt plågsamt.
Adam passade på när Lucifer rullade runt på golvet. Han sprang över golvet och tömde samtidigt ut tändvätskan. Elden spred sig snabbt och med ett knastrande läte började lågorna slicka över trägolvet. Lucifer försökte desperat få branden på sig själv att slockna men hans klädnad var så torr att det tog sig för fort. Istället försökte han få av sig den utan några större framgångar, bara en arm lyckades han krångla ur.

Lucifer vrålade av smärta. Det var varmt. Något fruktansvärt hett. Han försökte få lågorna att slockna men han märkte hur de istället blev fler och fler, inte bara på honom utan även runt omkring honom. Han uppfattade också hur någon rörde sig över golvet men han kunde inte fokusera med blicken för att se vem det var. Förtvivlat försökte han teleportera bort sig men han var alldeles för ofokuserad för att klara av det. Klädnaden satt för hårt runt kroppen och han kom inte ur den brinnande fällan. Dessutom kände han hur tyget började smälta och klibba in huden. Värmen tog över allt förstånd och röken gjorde det svårt att andas. Han hostade och skrek samtidigt, ögonen sved och ena sidan av kroppen kändes som ett rent helvete.

Rebecka stelnade till av skriket på andra sidan. Hon såg genom springan hur ljust det blev utanför och sen kände hon snabbt värmen. Satt Lucifer fortfarande på andra sidan och väntade på henne? Rök började leta sig in i utrymmet och lungorna protesterade.
"Rebecka kom ut nu. NU!" Sofia vrålade från andra sidan. Trots det tvekade hon, hon kunde inte röra sig. Men så släppte spärren och hon fick tillbaka farten, hon slog upp dörren så snabbt och hårt hon kunde och möttes av lågor. Mitt bland dem rullade Lucifer runt. Pärlor av svett bildades i pannan. Hjärtat slog hårt och snabbt. Benen ville springa. Hjärnan ville fly. Hon fick inte brinna inne.
"SPRING DÅ", vrålade Adam från andra sidan av rummet. De orden fick Rebecka att ta sig framåt. Hon sicksackade mellan lågorna men brände sig på benet. Det fanns ingen tid att känna efter hur ont det gjorde nu. Hon tog sig fram till de andra tre och tillsammans flydde de in i rummet intill. Den enda ljuskällan var från elden i hallen.
"Vi måste ut", kved Liam förtvivlat. Adam var redan igång med kofoten vid ett fönster. Han bände i plankorna så att de knakade. Adam frustade när han tog i lite hårdare men plankorna gav inte vika. Stressat vände han sig mot Rebecka och viftade med armen att hon skulle hjälpa till. Rebecka greppade kofoten tillsammans med Adam och med bägges krafter gav den första plankan vika. De fortsatte så tills alla plankor var borta och en sprucken glasruta uppenbarade sig bakom.
Elden hade spritt sig. Nu var hallen övertänd och hettan i huset var olidlig. Lågorna letade sig in i rummen intill och slickade taket.
"Vi måste ut innan det rasar", sa Liam och såg allvarligt på de andra som nickade instämmande. Liam hasade sig fram till fönstret och slog till det med knuten näve så hårt han orkade. Glaset gick sönder och föll till marken med ett klirrande läte. Han slog om och om igen för att få upp en tillräckligt stor glugg för att klättra ut genom. Blodet rann om hans hand och glasbitar satt fast i huden men han verkade inte märka det utan fortsatte bara att slå.
  När hålet blivit tillräckligt stort att häva sig ut genom vände sig Liam mot Adam och bad om hjälp. Tillsammans lyckades de få ut Liam som vred sig i smärtor och stönade högt. När han var genom gluggen föll han handlöst ner i backen på andra sidan och dunsen hördes tydligt. På andra sidan väggen sprakade lågorna och Lucifer skrek fortfarande.
  "Rebecka, din tur", sa Adam och kupade sina händer som ett fotsteg under fönstret. Rebecka virade in sina händer i tröjärmarna för att undvika att skära sig men när hon satte händerna mot fönstrets kanter svor hon högt när skärvorna trycktes in i handflatorna. Hon försökte ta sig upp utan att lägga för stor tyngd på Adam och hon samlade ihop den sista kraften hon hade innan hon hävde sig ut och landade i det fuktiga gräset på andra sidan.

  Nu var det bara två kvar. Sofia lyssnade spänt till eldens dån och plötsligt hördes ett knakande läte följt av ett högt brak. Adam mumlade stressat och väntade på att Sofia skulle börja röra på sig men hon kunde inte lämna huset riktigt än. Jonathan var kvar här. Han fick inte brinna inne. Sofia torkade svetten ur pannan och snurrade runt på stället, gjorde sig beredd för att leta reda på honom. Om det så krävdes att hon gick genom lågorna skulle hon göra det, hon hade lovat att gå genom eld för Jonathan. Det slutade väl inte att gälla bara för att han var död? Sofia förstod inte heller att han var död.
  "Sofia kom nu, vi måste ut. Huset rasar." Adam såg panikslaget på henne och fick skrika för att överrösta eldens dån och husets klagoljud. Det höll på att rasa samman.
  "Jonathan", svarade Sofia bara och hostade av röken.
  "Du kan inte rädda honom."
  "Jag måste rädda honom."
  "Han är död, Sofia. Jag är ledsen men du kan inte göra något."
  "Jag måste rädda honom, måste rädda honom, jag måste." Sofia såg sig stirrigt omkring och kände sig förvirrad och förtvivlad. Elden fick inte äta upp honom. Hon måste få ut honom. När hon vände sig om för att lämna rummet såg hon hur det orangea skenet kom allt närmre och hettan blev olidlig.
  "Han är DÖD. Sofia, du dör också om du inte kommer nu." Adam tog ett par bestämda steg fram mot henne och slet i hennes arm för att få med henne till fönstret innan det var försent. Sofia grät hysteriskt och ryckte och slet för att komma loss. Lågorna var nu inne i deras rum och Adam släppte taget om Sofias arm.
  "Jag drar nu." Adam hävde sig upp i fönstret och på någon sekund var han borta. Sofia stod still på golvet, skakade och grät. Hostade. Svettades. Hon skulle brinna inne om hon inte flydde nu. Hur hemskt var det att brinna upp? Om hon lät Jonathan göra det borde hon själv också slukas av lågorna. Hon hörde inte längre Lucifer. Hatet mot honom växte hela tiden och hon hoppades innerligt att han var död och att det hade varit plågsamt.
  "Rebecka, kom ut. NU!" Rebeckas röst var desperat och den fick Sofia att röra på sig.
  Hettan var fruktansvärd och röken gjorde det svårt att andas. Hon kände sig snurrig och behövde få frisk luft snabbt. Hon skakade så mycket att det först verkade som en omöjlig uppgift att ta sig ut genom fönstret men det var som om hon fick extra krafter för att överleva. Med sönderskurna händer föll även hon ut genom fönstret.

  Det luktade rök, blod och svett om ungdomarna när de flydde bort från trädgården. Det var becksvart och ingen hade någon lampa med sig, allas mobiler utom Rebeckas var urladdade men hon vågade inte använda upp det sista batteriet för att få lite ljus som ändå inte skulle lysa upp tillräckligt.
  Liam stapplade stönande fram bredvid Sofia som skrek hysteriskt. Adam var knäpptyst precis som Rebecka. Bakom dem brakade det i huset som föll isär. När de kom för långt ifrån lågorna var kylan isande och alla fyra började hacka tänder.
  De tog sig fram så snabbt de kunde genom den snåriga terrängen och flera gånger föll de handlöst omkull på den hårda backen. Enda tanken var att ta sig framåt. Ingen visste var dem va men allt de ville var att få ett så stort avstånd som möjligt från huset. De var äntligen ute, på flykt och förhoppningsvis var deras fiende död.
  Sofia föll ihop på backen och vägrade att resa sig upp. Hon svarade inte när någon försökte prata med henne och hon sa inget självmant. Adam och Rebecka hade precis beslutat sig för att lyfta upp henne och tvinga henne att fortsätta framåt när det plingade till i Rebeckas mobiltelefon.