I skolans kafeteria var det fullt av nyvakna ungdomar som alla ville ha frukost och kaffe. Rebecka hade nyss betalat för sig och tagit emot två heta pappmuggar med svart innehåll. Hon gick långsamt fram till ett vitt bord med sköna fåtöljer intill, Julia satt redan där och väntade. Deras första lektion hade blivit inställd på grund av en sjuk lärare så då hade det passat bra med en pratstund. Försiktigt gav Rebecka den ena muggen till Julia som tacksamt tog emot den. Rebecka visste att Julia bara drack kaffe om hon var riktigt, riktigt trött. Hon hatade kaffe i vanliga fall.

  "Du får bli arg på mig Becka", sa Julia lågmält och stirrade ner i bordsduken.

  "Det är lugnt, berätta vad du ville."

  "Rasmus ringde till mig igår, han erkände för mig att han hade råkat berätta om allt som hänt för en av sina polare på fyllan och tydligen berättade han vidare för halva skolan. Rasmus må vara en jävla skitstövel men han hade i alla fall hjärta till att erkänna, han sa till och med att han tyckte det var orättvist att vi skulle vara osams på grund av något han sagt."

  Julia såg riktigt ledsen ut, hennes ögon var glansiga och rösten var svag. Egentligen borde Rebecka vara arg på Julia för att hon inte litade på henne, men hon hade inte hjärta att vara det. Hon hade alltid varit för snäll mot allt och alla, trots att inte alla förtjänade det och hon hade ett flertal gånger blivit sårad tack vare det. Dessutom hade Rebecka saknat Julia något enormt de senaste dagarna, hon behövde någon att prata med. Efter att läst i busskuren hade hon blivit ännu oroligare, tänk om hon höll på att bli psykiskt störd?

  "Förlåt mig, jag ville inte göra dig ledsen Becka", tillade Julia och Rebecka kom på sig själv med att ha fastnat i sina tankar och inte svarat något.

  "Du vet att jag inte kan vara arg på dig", svarade hon och reste på sig, gick fram till Julia och gav henne en varm kram.

Dagens sista lektion var dubbeltimme i historia. Redan efter tio minuter var Rebecka trött på att läsa om gamla kungar, vilka krig de vunnit och stupat i, vilka soldater som blivit höjda till skyarna för sina insatser och hur många oskyldiga människor som fallit offer för världens ondska. Hon läste frågehäftet och suckade högt, frågorna var invecklade och svaren skulle vara väl genomtänkta och nyanserade.

  Sorlet i klassrummet var ganska högt, det var inte så många i klassen som intresserade sig för ämnet men Rebecka såg hur irriterad Karl, klassens datanörd och plugghäst, såg ut. Han drog irriterat handen genom sitt krulliga hår och blängde surt mot tjejgänget som tillsammans bar ungefär fem ton smink och skrattade högt.

  Sofia brukade hänga med dem men hon hade fortfarande inte återvänt till plugget. Rebecka funderade över hur bra vänner de egentligen var, för tjejerna satt och flamsade precis som vanligt. Hon hade inte hört att de hade sagt ett enda ord om Sofia eller hennes lillebror. Inget allvar hade märkts av i deras meningslösa diskussioner om vilken kändis som hängt med vilken. Falska äckliga människor, tänkte Rebecka.

  En gång hade ledaren i gänget, Klara, frågat Rebecka om hon var avundsjuk för att hon inte var som dem och viftat med sina överdrivet långa ögonfransar. Rebecka hade tänkt att hon aldrig i sitt liv ville bli som någon av dem men hade inte vågat sagt det. En knuff i sidan väckte Rebecka ur hennes tankar.

  "Hur går det? Behöver du hjälp med första frågan?" Julia såg hjälpsamt på henne.

  "Om det bara var första frågan jag behövde hjälp med, jag behöver nog hjälp med allt om jag ska få godkänt i den här kursen", skrattade Rebecka. Julia skrattade också och Rebecka kände en trygghet sprida sig i kroppen, Julia var tillbaka.

  "Du behöver bara koncentrera dig lite så kommer du fixa det."

  "Jag kan inte, verkligen inte nu. Jag måste fråga dig en sak, du svarade aldrig när jag försökte få tag på dig och jag har inte kunnat släppt det sen dess."

  Julias bruna ögon fick plötsligt en fundersam blick och hon frågade osäkert vad Rebecka hade på hjärtat.

  "Jo den där dagen du gick hem för att du var arg på mig, gick du förbi mitt hus då och satte en lapp på min brevlåda?"

  Rebecka ville så gärna att Julia skulle säga att det var hon, att det var dumt och att hon ångrade sig. Be om ursäkt ifall det gjort henne rädd. Men Julia sa inget av det. Hon skakade bara på huvudet och fick ett ont anande ansiktsuttryck. Det kändes som en sten sjönk i Rebeckas mage och hon kunde inte förklara mitt i klassrummet, sa att de fick ses efter skolan.

Alla kungar och deras kompanjoner fick vänta, Rebecka kunde inte få ordning på tankarna som åkte virvelvinden innanför skallbenet och hon fäste blicken i jordgloben som stod framme på katedern, önskade att hon befann sig någon annanstans på jordklotet. Förföljde någon henne?

"Vill du anmäla allt det här?"

Rebecka satt hopkrupen i hörnet i sin säng, lutad mot väggen med slutna ögon och skakade på huvudet. Hon hade precis berättat om allt sjukt som hänt för Julia och som tur var hade hon inte skrattat åt henne. Anmäla ville hon inte, vad skulle hon säga då?

  Hej mitt namn är Rebecka och någon har satt en lapp på min brevlåda och eventuellt klottrat med mitt namn i en busskur.

  Nej hon kunde absolut inte gå till polisen, dessutom hade de fullt upp med försvinnandet. Inget nytt hade kommit fram och nyheten hade blivit stor i hela landet.

"Du behöver förmodligen inte ens oroa dig, du vet ju hur mycket barn det finns här som tycker om att busa och det finns faktiskt fler än du som heter Rebecka", fortsatte Julia och tittade skeptiskt på henne men tillade sen att hon förstod om Rebecka faktiskt kände sig skraj och att hon alltid ställde upp om det skulle vara något.

"Du har nog rätt", svarade Rebecka men kände sig långt ifrån övertygad. Hon tog tag i en kudde och kastade den på Julia. "Nu pratar vi om något roligare. Vet du vem som pratade med mig häromdagen och nästan följde mig hem? Eller ja han bodde tydligen åt samma håll som mig."

"Emil?" frågade Julia med stora ögon och log.

Rebecka nickade nöjt och sen var samtalet igång. Det var som om de aldrig hade varit arga på varandra och Rebecka tyckte att den största klumpen i magen började lösa upp sig lite. Hon var kanske bara paranoid, det var det troligaste.

***

  Skogen förvandlades till suddiga konturer när Sofia rusade fram i elljusspåret så fort hon bara orkade. Hon ville inte stanna, aldrig någonsin. En fot framför den andra. Kliv, kliv, överlev. Hennes lungor skrek efter syre och kroppen skakade av ansträngningen. Hon var så trött att benen inte bar henne längre, snubblade över en rot och föll handlöst ner i den tillpackade jorden.

  Där låg hon i skenet av en flimrande ljusstolpe. Tänkte på allt som hänt i hennes liv. Hur hennes mamma och pappa bråkat varje dag tills farsan valde spriten på heltid och stack. Lämnade henne ensam, åtta år gammal, gråtandes med en sliten gosedjurskanin i famnen på en snötäckt uteplats. Hörde inte ens av sig när hon fyllde år. Jävla svin. Tänkte på hur Erik kommit in i deras liv och först verkat snäll för att sedan bli kontrollerande och hotfull. Han hade brutit ner Ann totalt, hon vågade inte säga ifrån. Men han hade gett dem Jonathan, hennes älskade lillebror. Hon tänkte på alla hon varit elak mot i skolan bara för att verka tuff, visa att hon faktiskt var någon att räkna med. En fruktansvärd fasad hon aldrig lyckades ta sig ur.

  När hon låg där önskade hon inget hellre än att få en ny chans, en chans på riktigt med bra förutsättningar. Men Sofia visste att livet inte funkade så och man kunde aldrig skylla ett uselt beteende på någon annan. Inte ens när ens lillebror var borta fick man bete sig illa.

  Tillslut reste hon sig upp, kände efter så alla ben i kroppen fortfarande var hela. Hon hade fått stora skrapsår på både armar och ben, mjukbyxorna hade stora hål i sig och Sofia förstod hur eländig hon måste se ut, full med barr i det mörka håret och stora mörkblåa påsar under ögonen. Hon kunde inte bry sig mindre än vad hon gjorde.

  Elljusspåret var längre än vad hon mindes det som när hon i ett långsamt tempo begav sig tillbaka hemåt. Hon vek av från spåret så att hon kom ut på lekplatsen där hon sist varit med Jonathan. En gunga vajade lätt fram och tillbaka med hjälp av vinden, annars var det helt öde. Inga människor vågade sig ut i höstrusket. Polisens avspärrningsband var också borta.

  Sofia var nästan hemma när hon passerade en liten park som kommunen planterat i bostadsområdet i hopp om att det skulle bli mer attraktivt, locka fler personer än arbetslösa, missbrukare och socialfall. De hade misslyckats. Först såg hon inte att det låg något under en buske men när en röd bil kom farande längs gatan och strålkastarens ljus träffade busken reflekterades det av en liten reflex. Sofia såg den tydligt nu. Den silvriga lilla reflexen i form ev en elefant som satt på ett par gröna galonbyxor, vars ben stack ut en liten bit från bladverket.