Polisens tekniker sökte noggrant genom Sofias bostadsområde för en tredje gång. Sofia satt på en stol vid köksfönstret och följde deras arbete från femte våningen. När hon hade fått syn på Jonathans regnbyxor trodde hon först att hjärtat skulle stanna och hon hade för sitt inre sett hur Jonathan låg där under busken, ihjälslagen och alldeles kall med tomma döda ögon. Bara tanken gjorde henne illamående. Hon hade lyft på grenen för att se bättre, höll andan och väntade sig det värsta men det enda hon hade fått syn på var byxorna. Jonathan låg inte där.

Sofia hade tidigare trott att det skulle kännas bättre bara det dök upp ett spår efter honom men det gjorde det inte. Hon kände sig mer illa till mods än hon någonsin gjort, ovissheten var fruktansvärd och det gick inte en minut utan att hon undrade vad som hade hänt. Levde han? Varför låg galonbyxorna där, nästan utanför deras hem? Hade polisen missat dem vid tidigare undersökningar eller hade de kommit dit nu?

***

Fredagsfebern gick inte att missa i korridorerna, överallt gick glada elever omkring och berättade för varandra om sina helgplaner, rykten om var kvällens fest skulle hålla hus började spridas och på lektionerna var koncentrationsnivån lika med noll. Plötsligt tystnade alla i samhällsprogrammets uppehållsrum och deras blickar fästes vid samma punkt. In genom entrén och vidare genom korridoren gick Sofia. Hon stirrade rakt framför sig och hälsade inte på någon, gick med bestämda steg.

"Vad gör hon här?" mumlade Julia chockat.

"Hon går i våran klass om du har glömt det", svarade Rebecka retsamt.

De satt bredvid varandra på en träbänk längs väggen och studerade varenda rörelse Sofia gjorde. Hon såg arg ut och gick fram till sitt skåp, fumlade med låset innan hon fick till rätt kod och slet upp luckan. Först stod hon bara och stirrade in bland sina böcker och papper men sen tog hon ut en lapp, vände sig mot sina klasskamrater och skrek ilsket mot dem.

"Vad fan glor ni på? Har ni inget bättre för er än att glo på mig, ser jag ut som någon jävla utomjording eller? Och den som har lagt den här lappen i mitt skåp kan träda fram nu!"

Sofia höll upp en röd lapp med svart text, målad med vattenfärg. Vad söt din lillebror är, kom och hämta honom hos mig.

Ingen sa något, alla satt tysta som möss och hade någon släppt en knappnål hade det ekat i skolkorridoren.

"Vem i helvete har gjort det? Är det du kanske?" Sofia vände sig mot Jonte och blängde ilsket. "Vill du kanske fortfarande få mig i säng, är det här din nya raggningsreplik?"

Jonte öppnade munnen och såg dum ut, kom inte på något att svara och var så chockad över hennes utpekande att han inte ens försvarade sig.

"Och du då Klara? Påstår att du är en så fantastiskt bra vän men inte ett ord har du sagt till mig. Du har inte ens skickat ett sms. Fy fan för er allihop, ni kan dra åt helvete."

Samtidigt som Sofia med snabba steg började lämna skolan med den röda lappen ihopknycklad i näven öppnade en manlig lärare klassrumsdörren intill, frågade vad som stod på. När ingen svarade något bad han dem att vara lite tystare och återgick till sin undervisning.

***

  Sofia irrade runt ett tag innan hon satte sig på första bästa buss och åkte till stan. Hon brukade aldrig åka någonstans men nu var hon tvungen att komma bort. Efter att hon hade lämnat skolan fick hon genast ångest över vad hon gjort, men någon måste ha lurat dit henne. Hon hade fått ett sms från ett okänt nummer som skrev att hon borde titta i sitt skåp och eftersom hon grep tag i minsta lilla ledtråd efter Jonathan hade hon åkt dit och hittat den förbannade lappen. Hon hatade den och hon hatade den som jävlades med henne.

***

  "Vad tror du om det där?"

  Rebecka gick tyst bredvid Julia på väg mot bussen. Det var uppenbarligen inte bara henne någon ville jävlas med, Sofia hade också fallit offer men Rebecka kunde inte förstå hur någon kunde vara så okänslig och driva om hennes bror.

  "Någon omogen på skolan säkert", svarade Rebecka med en suck.

  "Ska du gå på den årliga höstdansen om en vecka? Jag ska kanske gå med Rasmus."

  "Jag trodde inte ni pratade?"

  "Äsch, du vet hur killar är. Jag ville inte göra någon diskussion av det när han frågade så jag sa att jag kunde gå med honom, om jag tänker gå överhuvudtaget. Jag har inte bestämt mig än."

  "Bara han inte sårar dig igen, då ska jag spöa honom."

  Höstdansen var tradition på Stenbocksgymnasiet och hade varit det hur länge som helst. Förra året hade Julia och Rebecka gått tillsammans i fina klänningar och det hade varit ganska roligt. I år skulle det vara vintertema och en snökung och snödrottning skulle koras. Rebecka ville gärna gå i år också och började fundera på vad hon skulle ha på sig. Egentligen var hon inte en danstjej men just den här dansen handlade om så mycket mer än bara dans. Det handlade om att träffa alla andra elever, se vilka de nya ettorna var, försöka få en fin kille att bjuda upp en.

  Fredagskvällen var tråkig. Julias familj hade kommit hem igen så hon var tvungen att umgås med dem och Rebecka hade inte blivit bjuden till någon av festerna. När klockan var halv åtta vibrerade telefonen.

  Hej, vad gör du? Sms från Emil. Rebecka kände sig fånigt glad och svarade snabbt att hon inte gjorde något speciellt.

Vill du ta en kvällspromenad? Jag har inte heller något att göra.

Ja, ja, ja. Rebecka skyndade sig upp på badrummet för att platta håret och fixa till sminket. Hon ville inte se för fixad ut så lite mascara fick räcka. Hon rev ut hela sin garderob på golvet i jakt på de perfekta kläderna men hittade inget som dög. Vad var minst fult? Till slut valde hon ett par ljusa jeans och en grön stickad tröja.

  Ute var det kallt men det regnade inte längre. Rebecka passerade sina grannars hus och gick längs den upplysta trottoaren fram till vägskälet där hon senast sett Emil. Han stod redan där och väntade när hon kom fram, iklädd svarta jeans, en ljusgrå huvtröja med tryck på och en jeansjacka över. Hans bruna hår spretade åt alla håll på ett fint sätt som Rebecka hade gillat sen den första gången hon såg honom.

  De gick bredvid varandra utan mål och samtalsämnena verkade aldrig ta slut. Rebecka kände sig så tacksam och kände inte att det var kallt ute längre. De skrattade med varandra och Emil frågade om hon hade haft koll på sina skor på senaste tiden eller om han behövde komma och hjälpa henne med letandet.

  "Det går så bra, jag har fått märkt upp dom lite extra så jag ska hålla reda på alla", skojade Rebecka och tänkte tillbaka på festen. Kom att tänka på Ellen och ville fråga något om henne men samtidigt inte verka för nyfiken.

  "Blir inte Ellen sur nu när du är med mig?"
  Rebecka blev nervös, undrade om hon hade sagt för mycket. Hade hon gjort bort sig nu? När Emil inte svarade på en gång blev nervositeten ännu värre och hon skulle just be om ursäkt när Emil vände sitt ansikte mot henne, log ett varmt leende och svarade.

  "Nej, det blev aldrig något mellan oss så vi är bara kompisar nu för tiden."

  Yes. Rebecka fick anstränga sig för att inte visa hur glad hon hade blivit för det lilla. Hon samlade sig lite, skakade på huvudet och sa att det var tråkigt att höra. Emil sa att det inte gjorde honom något och sen fortsatte de med lättsamma samtal. Rebecka kände sig så glad över promenaden, som ett barn på julafton. Hon hade helt glömt bort allt skumt som hänt, tänkte inte alls på lappar och försvunna barn.

***

  Han trevade sig fram i mörkret, drog fingrarna mot en fuktig vägg. Hörde sina egna tunga andetag och ett gnyende ljud från ett ledset barn. Tystnade inte ungen snart skulle han se till att den blev tyst, han misstänkte att han inte skulle behöva honom länge till. Han skulle få det han ville ha, när han ville ha det.

  Ett stearinljus lyste upp ett tomt rum. På ett litet runt träbord låg några böcker och fotografier, annars var det tomt. Han gick ljudlöst fram till bordet och stirrade ner på en av bilderna, där en ung tjej stirrade tillbaka på honom. Han blåste ut flamman och försvann med ljuset, välkomnade mörkret.